And she spoke words that would melt in your hands
Ännu en söndag. Mitt hår är gräsligt tjorvigt. Men på söndagar gör sådant inget. För det är då man har tillåtelse att vara sådär lite smått ofräsch, finnig och osminkad. Och så får man ligga i sängen och låta tankarna vandra över veckans alla händelser, helgens skratt och oväntade ögonblick. Vardagens blygsamma vitalitet.
Jag har jobbat mesta delen av veckan. Men det gör mig inget, för då njuter jag mer av min ledighet- som i fredags då jag umgicks med mina två kanske äldsta kompisar (nu talar vi inte ålder, utan tid vi känt varandra). Och vi skrattade i kvällssolen och lämnade vår stillsamma by för stadens myller (så myllrig Umeå nu kan bli). Sedan ska jag ju till Kina i januari, om allt går som planerat. Jag behöver bara några si sådär 50.000 kronor så ska nog planen gå i lås. För jag ska bli engelskalärare där borta. Och inte behöver jag högskolepoäng, nej, endast pengar. Dessa nedrans pengar.
Zombieflugor, men tur det är fredag
Igår kväll efter att jag utmattad slängt mig på sängen efter några si sådär åtta timmars arbete betar jag av tre avsnitt av Mad men. Slutet börjar närma sig, och kan med viss sorg meddela att jag nu endast har två avsnitt kvar av denna storartade tv-serie. Efter dem är det över. Puts väck. Har aldrig följt en serie lika trofast (om man nu bortser från Rederiet, Sunset Beach och Tre kronor som jag maniskt följde som godtroget barn). Och jag kommer verkligen sakna det. Men funderar på att hitta ett någorlunda substitut till mina ligga-och-slöa-i-mina-pärons-säng-och-kolla-på-tv-serier-kvällar. Kanske brittiska The office? (Alla britter jag träffat har nämligen begravt mig levandes med alla dessa lovord om fantastisk humor som ligger ljusår ifrån den tarvliga amerikanska). Californication? The wire? Six feet under? Egentligen har jag ingen koll på serier. Men tror jag kan skippa Greys Anatomy och liknande.
I alla fall så låg jag där. Åt Ben & Jerrys Caramel Chew Chew med en kanske lite väl oanständig sked. Och kollade på min snygging Pete Campbell och de andra kostymsnubbarna som gör mig knäsvag.
Så känner jag dem där välbekanta känslan av fjäderlätta ben som traskar upp över min arm. Blixtsnabbt greppar jag närmsta pappersföremål, och slår till. PANG! Det smäller. Den äckliga flugan som inte visste sitt bästa ligger hopkurad på golvet. På rygg, med de äckliga benen böjda. Jag flinar brett. "Så går det när man ger sig på Sofia! Moahaha"
Och så återgår jag till mitt tittande.
Men så på morgonen. Samma känsla (Ja mina föräldrar är borta så jag sover i deras säng, för den är bred och så kan man höja och sänka den under ryggen). Denna gången på min mun. Reflexmässigt blåser jag ut så läpparna fladdrar och viftar med handen. Så flyger den iväg. Men hjälper det? Ack nej. Två sekunder efteråt är den där igen. Jag viftar irriterande bort den äckliga varelsen och kollar på dörren. Stängd. Fönstret är även det stängt. Hur fanken har flugan kommit in?
Så slänger jag en blick på den plats jag dödade flugan under gårdagen. Inget där!
Och inte är det första gången detta händer! Nej dessa äckliga, umbärliga och onödiga flugor är djävulens lakejer, som han väcker till liv efter att vi oskylda människor gjort allt vi kan för att döda dem.
Nu måste jag duscha i kallt vatten. Och ni kan få njuta av några bilder från thailand.
Koh Lanta. Absolut underbar ö. Här hängde jag med fin fina svenskar från söderut.
En kväll bestämde tre av oss att vara vakna lite längre. Vi hamnade på en av alla Reggaebarer och fick en gratis bucket med, eh, intressant innehåll.
Så vi träffade två gotlänningar som vi delade den gigantiska plasthinken med (efter att de fått säga "kung keno" såklart)
Och jag kallades Madame Tiger, trots att min klänning var prydd med leopardfläckar,
Thaidude med hår fluffigare än Lambis får.
På Koh phangan med mitt norska gäng.
I ett välstädat rum.
Sakral, sympatisk och godhjärtad rakt igenom
Dörren plingade precis.
Jag sprang i mina mjukiskläder för att öppna. På vägen till dörren plockar jag upp locket till tvättkorgen som hamnat på golvet. Sparkar en sko till rätta bredvid sin partner. Drar upp linnet mot halsen för att dölja en inte så charmerande finne jag fått på bröstet. Så öppnar jag. Och jag vet precis vad det gäller.
Där står en kvinna, ganska vacker egentligen- med prydlig korklippt frisyr med guldaktiga slingor i sitt kastanjefärgade hår. Hennes ögon är sminkade med svart kajal och minst två lager mascara. Runt halsen har hon en silverkedja med en tindrande sten och kjolen hennes är varmt mossgrön. Hon presenterar sig själv, och en flicka som hon har till sällskap. Hon uppmärkasmmar jag inte lika väl. Men hon har långt tunt mörkbrunt hår och vit fladdrande långkjol, och på fötterna ett par blå sandaler med nitar på.
De båda ler så trevligt att jag inte förstår att folk med en enda snabb blick, nickar och smäller sedan igen dörren. Hur kan de veta? Men det är klart, varför skulle två främlingar annars knacka på din dörr?
Kvinnan skulle vilja prata om "den här boken" och visar mig den lilla svarta boken hon burit i sin famn. Den blänker i förmiddagssolen och sidorna är guldprydda. Jag säger "Jaha" och ler svalt. Så börjar hon berätta. Artikulerar väl varje minsta ord. Jag känner mig som en skolelev igen. Nickar och ställer frågor. Vill försöka låta intresserad, så att hon ska bli glad. Och det hela slutar med att jag får en tidning med rubriken "När ska lidandet ta slut?".
Jag kan helt enkelt inte vara snäsig när Jehovas vittnen knackar på dörren. Jag är en alldeles för god människa.
Impopulära Eric, Fjant, Saade
Och över till något helt annat...
Eric Saade är sämst. Pinsam. Och allt utom populär i mina ögon, samt öron.
Här nedan, i detta blogginlägg, kommer jag slänga ut det ena ogillandet efter det andra. Jag kommer håna honom. Fördöma. Jag kommer försmädligt uttycka mina åsikter om hans (så kallade) artisteri. Och kalla Måns lögnare som just titulerade dagens allsång för "den bästa hittils". Alla ni Eric Saade fans (det vill säga alla ni flickor mellan fyra och sjutton år med några lager för mycket mascara) kan sluta läsa här, så slipper vi hålla på och tjafsa om vem som har rätt.
På min blogg finns bara en person som har rätt; och det är jag. JAG! ( I alla fall när det gäller sådana som Eric Saade)
Jag försöker njuta av dagens allsång. Det gröna Stockholm och smäktande bekanta melodier. Kändisar i vardagskläder som med solbrända ansikten försöker se så normala ut som möjligt framför svts kameror. Mammor med tjuriga barn i famnen. Generat skrattande farbröder. Hoppande tonårstjejer. Och den absolut förtjusande Måns, aka Smöret från Lund, Zelmerlöw.
Och jag njuter. Det gör jag. Jag sjunker ner i soffan och sjunger med. Jag växlar bland tonlägen tills jag hittar den som passar mig. En kanske något osmickrande stämma, men den enda som låter någorlunda bra till musiken från skansen.
Men så dyker han upp på scenen. POFF!
Egentligen har jag ju fått en förvarning. Småtjejernas nasala tjut avslöjar vad som komma skall. Stämningen eggas upp, och där står han sedan. I förd tjugo kilo kläder och gröna solglasögon med spegelglas.
Det första jag tänker är: Vem fan har stylat killen? Han ser ut som en skyltdocka på JCs höstrea. I desperation försöker de lasta på allting som de tror är "snyggt". En tshirt här, Och så en skjorta på det. Och en jacka. Och så ett par handskar, eller nej, hittade bara en... Fetstora byxor. Fetstora sneakers. Och så en hatt på det. För hatt är så himla coolt, och rätt, just nu. Och någonstans där under skymtar man flickidolen Eric Saade på 20, snart 21 år. En enda stor klädboll som skriker katastrof och "Hej jag försöker vara häftig".
Det andra jag tänker är: Ska det här kallas musik? Killen kan inte sjunga, och det han försöker sjunga låter helt meningslöst. Jag vet, komersiell musik är inte menad att bära på tunga budskap och djupa innebörder- syftet med sådan musik är att SÄLJA. Men Erics låtar är så fruktansvärt tomma och värdelösa att Justin Bieber skulle kunna bli belönad med Nobelpriset.
Och där står han på scenen och förstör hela programmet. För inte kan han sjunga en allsång heller, nej, han måste prata med alla de där småtjejerna, och ta emot vattenflaskor och allsångshäften och ja gud vet vad. Åh så puttenuttigt, massa flickor i pippilotter som kommer och ber om kramar. MEN EN RÄCKER! Vi FATTAR! Du måste underhålla din lilla skara till publik Eric, men vi är i direktsänding så spara ditt lovetalkttomaahfaaans- till din hemsida. Jag vill se, och framför allt l y s s n a , till allsång, och inte se dig tafatt dansa din B-dans och klappa barn på huvudet.
Sen är han inte ens så söt som många tror. Och saknar helt charmig skånska. Och HAHA så är han förlovad, FÖRLOVAD, med 13 going on 30 Molly Sandén- tjejen som ser ut som om hon skulle kunna vara min mamma.
Tack. Det var allt från mig. Nu ska jag vara surfitta en stund till och sen gå ut och springa.
"Hej jag heter Eric Saade och är en fjantig flickidol. Jag har ingen som helst framtid då dagens fyraåringar fyllt arton. Och så försöker jag bli sveriges motsvarighet på Michael Jackson, min ENDA handske är mitt starkaste kort"
Vill ta mitt pick och pack och lämna dessa röda stugor och blåklockor
Jag är på fel sida av jorden. Det känns. För långt norrut. För nära nordpolen. För långt bort från äventyr och upplevelser. Det är svårt att andas. Som om två starka händer håller ett fast tag om min hals. Inte så att jag stryps, nej, men just så pass att jag får tillräckligt med syre för att leva.
Här händer allting jag inte vill ska hända. Sådant jag inte vill vara med om. Höra på. Se. Som Oslo, och Amy. Tragedier som där borta inte har lika stor betydelse. Kanske för att det är avlägset. Så långt bort. Kanske för att de själva lever i en ständig misär. Kanske för att de har sina egna problem att tänka på. Ta tag i. Att glömma.
Bali. O vad jag saknar Bali. Jag saknar att färdas runt på en opålitlig moped. Artigt tacka nej till taxichaufförer (Ma'm, taxi?...Maybe tomorrow?). Känna doften av rökelser vid varje gatuhörn. Dricka Bintang och lyssna på Bob Marley. Ta av flipflopsen och känna de kalla plattorna, som klär golven i varje liten affär, mot fotsulorna. Pruta och åter pruta tills vi båda faller i skratt och känner oss nöjda med priset.
Om jag inte kommer mig iväg snarast så kommer jag förgås. Sjunka in i en grå sörja för djupt för att någonsin kravla mig upp. Men jag är fattig. Har inte mycket pengar, och pengar är den lilla ingrediens jag behöver. Som pärlsockret på nyjästa kanelbullarna. Så vad har jag för val, att jobba såklart. Bo hemma. Och jobba.
Min fina mask som jag köpte i Ubud, Balis absoluta kulturstad där konst och musik är dess prägel, för 40.000 rupiah - det vill säga trettiotre svenska kronor.
Spöland är vid liv med ljudet av musik och getost
Fredag. Min snart 16årige lillebror hänger på festival bland ölburkar och smutsiga converse. Jag, en myndig tjugoåring, har jobbat i fem (ynka) timmar (-skönt!) samt övningskört i ett idylliskt västerbotten tillsammans med mina föräldrar.
Det är ansträngande att övningsköra. Det är värre än mina dagliga joggingrundor kan jag lova. Pappa är alltid så långsam på att berätta vad som komma skall. Vilket resulterar i att jag får hjärtattack då han skriker "HÄR! HÄR SKA DU SVÄNGA!" Och trycker ner foten i golvet i hopp om att hitta en oexisterande broms och koppling på passagerarsidan. Jag fräser till svars att det är omöjligt för mig att göra någonting bra när jag blir informerad om det i sista sekunden. Så jag spelar hopplöst offer som inte har den misnta medvetenhet om situationen.
I baksätet hör man mammas vilsna utrop, flämtningar och varningar. Som luft för mig och pappa.
Vi åkte till en gård där en dansk kvinna (hon var definitivt dansk, hörde det på hennes något bräkande accent, men jag förstod ju precis allt hon sa vilket gjorde mig något osäker) tillverkade sin egna ost. Getost. Fetaost. Messmör. Hon var vithårig och klädd i sltina paltor. Hon hade ett trevligt leende som dock skymtade en viss osäkerhet. Gården var omringad av en övervuxen trädgård. Gräset nådde till knäna och klöverblommorna dominerade i det gröna. Hon hade en fin Border Collie som utmattad la sig på golvet då vi inträdde det röda gamla huset. Det var rörigt, men med en viss hemtrevnad. Som om hemmet endast var en plats för att vila efter allt jobb med getterna.
Vi köpte såklart ett kilo getost. Himmelsk getost. Och en burk fetaost. Och så kom pappa på att jag tyckte om messmör då jag gick på dagis, så han skulle ha en burk av det också, och så gav han mig ett glatt leende. Jag log tillbaka, för vad gör man. Jag har väl inte ätit messmör på ett bra tag, men har man en gång tyckt om något så gör man väl det för resten av livet...eh..
Nej, nu ska jag gå ut med Hiro. Har vräkt i mig en pizza så att orka springa känns ganska långsökt. Och efter det ska jag fortsätta att kolla på New York, New York - en av tre filmer jag fick låna av min vän Nina. Ett fodral med tre musikalfilmer. West side story, The sound of music och så NY NY. Åh, Sound of music är helt magisk. Och Julie Andrews så oskuldsfullt vacker. Och Robert De Niro som ung, åh min gud!
Framtiden knackar på dörren
Hjälp! Plötsligt känner jag hur lite av en panik strömmar genom mina vener. Samtidigt som trötthet fyller mitt huvud. Det är den där jävla framtiden som åter gör ett försök att träda in i mitt liv. Jag skriker åt den på andra sidan dörren att den ska låta mig vara. Men den tycks inte bry sig om mina bitska ord, utan fortsätter att knacka, nu något hårdare.
Knappt har man kommit hem så slänger sig en massa frågor och ansvar över mig. När ska du plugga? Körkort? Vart ska du bo? Du ska väl flytta hemifrån? Vad vill du jobba med? Vad ska du jobba med tills dess? Vad händer härnäst? Vad? När? Hur?
Släng hit en tvångströja för allt detta kommer ta knäcken på mig. Jag kommer explodera som Katy Perrys alla fyverkerier!
Jag har fått svar på mitt intressemejl, eller vad man nu kan kalla det, gällande att bli engelskalärare i Kina. Gjorde ett engelskatest och därefter skulle man skicka ett mejl till denna organisation. I dagar har jag väntat spänt på ett svar, och så idag kom det. Från en viss Petter som meddelade att mitt test såg bra ut, samt bifogade tre filer med information om vad arbetet innebär, villkor och så vidare. Och en anmälningsblankett förstås.
Det börjar med att jag bubblar av glädje. Men efter ett tag inser jag helt plötsligt innebörden med detta. Och det är då paniken och tröttheten kommer in i bilden. Jag vet inte om jag kommer ha råd att åka dit, visserligen får man betalt, men då pratar vi max 4000 sek i månaden. Och så vill jag ju efteråt i sådana fall åka till norra thailand, vietnamn, kambodja och laos efteråt. Och så har jag ju knappt varit här i Sverige och så ska jag bara åka iväg igen. Och så vill jag ju eventuellt åka till Oslo också. Och tänk så gammal jag kommer vara när jag slutligen börjar plugga.
Usch. Jag börjar må illa.
Sedan så förstår jag inte vad denne Petter menar med detta krav:
1. Minst 80 poängs högskoleutbildning (Helst en examen)
Hjälp mig ni bildade människor? Menas det att jag måste ha pluggat på uni? Men de säger ju på sin hemsida och i informationen att man inte behöver utbildning?
Nåväl, för att lugna mig bjuder jag på några bilder från Boracay i Filippinerna.
Myten jag avslöjade
Många tror att man går ner i vikt när man är ute och reser (läs backpackar). Att man likt robinsondeltagarna sakta men säkert magrar i samma takt som huden blir brun och fräknig. Att revbenen börjar sticka fram och armbågarna förvandlas till sylvassa spetsar. Och samtidigt som man blir allt smalare så vandrar man ju så mycket, bär sin tunga ryggsäck och simmar i strömt vatten, vilket då leder till att magmusklerna börjar framträda och vaderna byggs upp till snygga vältränade stjälkar.
Allt detta, mina vänner, är så långt bort ifrån sanningen man kan komma.
När jag kom hem till Sverige och ställde mig på vågen för att bevittna sanningen fick jag till min förkräckelse se att jag gått upp tio kilo. TIO. Förstår ni? Det är typ mitt gamla jag och en Sjakal. Tio mjölkpaket. Tio...ja TIO KILO. Visst hade jag förstått att jag hade gått upp. Mina jeans satt något tajtare än tidigare. Ansiktet var något rundare. Och mina nyckelben hade liksom slukats. Men där borta spelade det som ingen roll. Jag levde utan komplex och hämningar. Man var ju alltid smutsig, lite svettig och orakad.
Okej, i Thailand gick jag ner. Malaysia likaså. Jag levde på nudlar, buljong och öl. Men under sista veckan i Filippinerna reste jag med två engelskor. De enda engelskor jag tyckt om, ömsesidigt. De var hemskt roliga och vi skrattade åt tyskar som ljög om att de var piloter och vi dansade med filippinska barn till Justin Bieber. Men det fanns ett litet problem med dessa två, de ville nämligen alltid att vi skulle ha "pudding" efter middagen, eller lunchen, eller egentligen när som helst. Pudding, efterrätt alltså inte pudding som chokladpudding. (Pudding ska läsas med riktig sådär snoffsig engeleskaccent. Då munnen blir som ett litet o). Så vi åt en massa glass. Och mer glass. Och så lite pommes på det. Lite chips. Och så fastnade jag. Och inte blev det bättre i Australien där skräpmaten regerar med järnhand. Man åt frukost på Subway och käkade kakor till middag.
Varför frågar du. Jo, för att det är den billigaste födan där borta, down under.
Hur som helst. Mina kläder hemma i byrålådan passade inte längre. Alla mina fina kjolar. Klänningar. Shorts. För trånga. Jag föll på knä. Grät. Hatade mig själv som inte lagt ut alla mina pengar på nyttiga sallader. Men det var väl ändå inte mitt fel att rågbröd inte alls existerar där borta.
Så jag började träna igen. Så som jag gjorde innan jag åkte iväg. Nästan varje dag springer jag minst 8, 5 kilometer. Och så cyklar jag till jobbet såklart, som blir en mil fram och tillbaka.
Jag har inte gått ner mina tio kilo, men kläderna passar i alla fall igen. Och det där med att jag önskar jag käkat sallad i fem månader är glömt. Jag njöt ju trots allt av mina mjukglassar för 50 cent och toastmackor med jordnötssmör.
Och så funkar denna låt, helt underbart bra att springa till. Sådär mimsjunga med rynkat ansikte, knytna nävar och riktig känsla i varje rörelse. Låten, något cheesy, men hallå snubben har ju rätt!
Avslöjade även att Google translate verkligen har sina brister när det kommer till att översätta språk. (Okej ja, jag var tvungen att översätta detta norska mejl eftersom jag inte alltid förstår)
melbournes äckligaste cupcake I reckon.
Harry P är på G
Har precis köpt biljetter till filmen jag längtat efter sedan jag fick nys om att det skulle bli filmatiseringar av samtliga av de älskade böckerna. Imorgon klockan 21.30 ska jag få uppleva spännande och något sorglig magi! Åh vad jag längtar!... Samtidigt som jag inte riktigt kan förstå att det här är det fullkomliga slutet. Efter det här är allting över. Och Harry Potter förvandlas till ett vackert minne. De absoluta sista biljetterna bredvid varandra hamnade i jag och min brors händer. Tack Gud!
Nåväl, måste pysa till jobbet! Adjö.
Bekännelser från en ofrivillig wannabe
Har blivit mainstream. En av alla andra. En ofrivillig wannabe. Det hände bara, mitt framför ögonen på mig. Jag märkte det knappt, men här står jag med varningsignalerna tjutande i blinkande rött.
För jag handlar kläder på HM och önskar att jag åkt på Peace & Love. Läser bloggar och äter müsli till frukost. Jag tycker inte musiken på krogen är duglig förrän Rihannas S&M spelats. Har färgat nagellack och klagar högt om mina håriga ben. Jag saknar att bära converse och ska köpa nya strumpbyxor med svartaprickar på. Och sen har jag mittbena vid festliga tillfällen. Jeansjacka. Skinnjacka...Listan är lång.
Har jag alltid varit så här? Är det här att växa upp? Jag ska vara tjugo, men märker ingen skillnad på min egna ytligapersonlighet och 15åringars. Mest av allt saknar jag min gamla musiksmak. Den är försvunnen, borta. Önskar att jag kunde få låna Marodörkartan, bara en kort sekund. Så kunde jag kanske hitta igen den. För just nu har jag fastnat i all komersiellmusik, sånt där skit som spelas allt jämt och som alla kan sjunga med i. Det blev så när jag var borta. Antingen var det Bob Marley eller Katy Perry, och nu är min hjärna och mitt hjärta förgiftade.
Vad ska jag göra? Ock ock.
Det här kläderna är från hm såklart. Och tusenpers, och några till, har säkert detsamma.
Ensam med santa-maria-drömmar och sex på radion
Jag skulle vilja äta tacos. Jag vill att det ska vara fredag, den typiska tacokvällen. Och köket ska vara lite dovt upplyst. Ljus ska stå tända på bordet. Vi ska ha dukat med de vita tallrikarna från ikea. Och de större glasen med vågräta ränder. I små skålar ska alla tillbehören ligga. Gurka. Tomat. Paprika. Ost. Allt. Och isbergssallad såklart. För att inte tala om hemmagjord guacamole och sedan en tacosalsa, Medium. För mild är för mild och hot är lite väl för mina smaklökar. (När det kommer till thaimat får det gärna finnas lite extra chili. Men ska den vara blandad med sliskig tomatsås, och inte färsk, så avstår jag.) Det ska finnas nyvärmda tacoskal och tortillabröd, tillräckigt för minst fem portioner per person. Och det skulle vara så gott så gott.
Men här sitter jag framför datorn. Egentligen inte särskilt hungrig. Och utan kännedom om vad som skall serveras ikväll. Ja, nu låter det ju som att jag har en mexikanskokerska som står i köket tjugofyrasju bland stora svarta grytor och med ett volangförkläde över bröstet, som glömt bort att överlämna mig Veckans Meny vilket gör mig vilt frusterad och i nära tillstånd att avskeda henne men innan daska henne på huvudet med mina välmanikyrerade händer...Fast egentligen är det bara jag hemma och jag har ingen aning om vad kylskåpet innehåller bortsett från möjligtvis en burk sill, eller vilka som kommer göra mig sällskap till middagen.
Innerst inne hoppas jag, som den bortskämda tjugoåring jag är som bor hemma med mina föräldrar, att mor min skall klampa in med två påsar från ica, fyllda av tex mex läckerheter.
Glädjs i alla fall åt att min vackra pärlklänning från Beyond Retro åter finns i mina ägor. Hämtade den hos min syster i Stockholm där den hängt i hennes hallsgarderob under tiden jag varit ute på resande fot. Nu gäller det bara att finna ett tillfälle att bära den. Ska någon hålla bröllop får den gärna bjuda mig! ( ...Även om jag nust nu lyssnar på Good Charlottes album Cardiology, eftersom låtarna erinrar mig om Australien, där detta garagefjortispunkrockband är väldigt populära. Särskilt den här. Och att lyssna på GC är kanske inte prio ett när det kommer till bröllopsgästers personligheter)
Stockholm i mitt hjärta
Det är något med denna svenska huvudstad som trollbinder mig. Kanske är det mälaren. De grönskande träden som svajar i julivinden som parkfulla buketter. De okonstlade kullerstensgatorna. Doften av våta löv och varma moln.
Stockholm bär en atmosfär fylld av lugn och sorglöshet, samtidigt som jag skönjer en glimt i dess ögon. En glimt av mystik och äventyrslust.
Alltid lika underbart att besöka den. Alltid lika plågsam att lämna.
Besöket blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig, på flera plan. Men jag är en trogen följerska av ödet, så varje incident och händelse är menat. Så inte jag klagar inte.
Jag tog inte så mycket bilder. Så dessa får tyvärr göra sitt bästa för att representera dessa tre dagar. Tre dagar då jag skrattat,ätit, shoppat loss på hm med mina presentkort från julas, samt gått och önskat att jag kunde fått dansa lite mer.
Svalkande islatte från Espresso house en stekhet lördag. Går du längs Regeringsgatan så traska in på Espresso house där min syster jobbar. Oslagbart.
Jag och min underbara systerson Frank med sina charmerande babyvalkar.
Fredagsflörtiga Sofia
Jaha. Gud så jag har svettats. Och svettas. Delvis på grund av att jag just medverkat i fredagsflörten på p3 som jag avslöjade här om dagen, men samtidigt just eftersom jag suttit med mobiltelefonen krampaktigt mot örat i säkert en timma (eller okej, kanske 45minute, 40? har noll koll) inne i vår stekheta inglasade altan. Men gud så kul jag hade
samtidigt som armhålorna blev allt våtare.
Det var kanske lite spänt. Och även om jag inte kände mig så hiskeligt -super -nervös så kunde jag känna hur det darrade till inom mig när jag hörde hur Charles, programledaren, laddade en fråga riktad mot mig. Det var inte det att jag tänkte på alla dessa tusentals lyssnare och deras åsikter och synpunkter, kritik och aspekter, jag tänkte på mig själv. Jag tänkte att jag ville visa min bästa sida för mig själv. Övertyga mitt ego att jag är den jag är. Och tydligen så gick det hem. Tre killar fick chansen. Jag valde en utav dem.
Åh så kul det var! Haha. Känner mig nästan töntig där jag nu svävar på moln över min egen insats. Radio är galet kul. Och på någotvis tror jag att p3 ska ringa upp och bedjande be mig att jobba för dem. "Sofia, du var fantastisk! Alla killar föll som flugor. Vi på redaktionen är helt paffa. Vilket program det blev! Tack vare dig! Åh, Du måste bara jobba här! Här och nu! Vi ber dig!" Och så går de ner på knä med händerna knäppta framför ansiktet.
Ja nog får jag drömma.
Nu måste jag packa klart! Åker till stockholmen över helgen med min käraste vän Anna Lindstedt...nej inte för att träffa unge herr Johan jag talade med i telefon, utan för att njuta av min sista lediga helg på sex veckor. Hejdå norrland!
Okej, min nervositet har sin grund i att:
JAG ÄR VECKANS SINGEL!
Ni som lyssnar på p3 mer eller mindre måste förstå vad detta betyder. Yes! Precis! Jag är personen som intresserade individer ska få möjligheten att ringa till genom programet Christer i p3s "Fredagsflörten". Tre killar kommer alltså göra allt i sin makt för att få mig på fall. Svara på programledarens och mina prövande frågor. Vänta i telefonkö. Och slutligen framhäva sig själva till gudomliga uppenbarelser för mina öron innan jag slutligen väljer, endast och endast EN utav dem. Att tusentals lyssnare finns där framför sina radioapparater med fåniga leenden gör nog inte saken bättre.
Inte för mig heller.
(...Och förhoppningsvis blir det så här också...Kanske ringer noll killar in och P3 får rädda situationen genom att be redaktionens småbröder slå en pling. Ja tanken har slagit mig)
Så som mitt hjärta bultade idag morse då de ringde och vår intervju gjorde. Självklart gjorde jag allt i min makt för att skapa ett genuint intryck och inte prata varken för bred norrländska eller ytlig stockholmska (som ibland brukar ske). Visserligen var jag kanske inte alltför nöjd över presentationen eller några av de frågor som denne vikarie för Christer och Morgan ställde- eftersom de fick mig att målas in i ett hörn utan minsta möjlighet att hoppa över det nysvabbade golvet. Men i slutändan kändes det ändå helt okej.
Ja, jag har ju alltid sagt att jag velat delta. Och nu är det förbaske mig min tur! Egentligen mer på skämt. Känner inga direkta lockelser för att hitta någon själsfrende. Men vad fanken, man måste få ha lite kul ibland.
Nervositeten kommer dock fortsätta. Ända tills på fredag tills, ja jag vette tusan egentligen.
Här en bild från i lördags. Dagen efter att jag skickade in min lustiga ansökan till sveriges radio. Tänk så ovetandes och naiv jag seglade igenom min kväll.
Försöker slappna av med Taube och kärleksnoveller
Jag är nervös. Eller inte nervös, men något liknande som jag inte riktigt finner ett ord för. Lite begeistrad med. För jag har gjort något lite småtokigt, rent på skämt. Men detta skämt, detta lustiga agerande, har successivt förvandlats till allvar. Som vatten i en kastrull på en varm platta. Från att stilla ha legat där i kastrullen av borstat stål börjar vattnet nu att bubbla. Och de där bubblorna blir allt större...
Nej, jag har inte gömt ett lik i garderoben som nu börjat lukta. Faktum är att jag...Eller...Jag vet inte om jag har mod nog att berätta. Kanske imorgon. Kanske inte alls. Jag gruvar mig. Anonymitet är kanske det bästa alternativet. Sen är det upp till var och en att själva upptäcka min småtossiga handling.
Lyckligtvis är det allsång ikväll, det kan nog få mig på andra tankar! Åh så skoj! ... Ja, jag är en riktigt pensionär som sitter där framför tvsoffan och sjunger med i alla låtar (även de jag inte kan) och hade Måns Zelmerlöw, denna charmiga yngling med det vackra leendet, gått förbi mig på gatan hade jag sannerligen nypt honom i skjärten utan att ens tveka.
På väg hem från jobbet idag passade jag även på att shoppa loss lite. Visserligen hade jag själv inga pengar, men min gamla barndomsvän från byn hade sin plånbok full. Returcentrum i vännäsby är en städad soptipp där kaffekopparna står på rad och de lågklackade skorna är utplacerade med sina partners. Jag fyndade sju böcker. Fem kronor styck. Ja, Akademibokhandeln är rena maffian i jämförelse. Nu ska här drunknas i Alice Munros vackra noveller, de fungerar lika bra som allsången när det kommer till att bryta ur min nervositet. Here I come hängmatta!
Sådär cirka femton timmar och tjugo minuter senare
Har just kommit hem från jobbet. Slänger en blick på klockan, 21.38. Lämnade denna villa en någorlunda solig morgon klockan tjugo över sex. 06.20 digital tid. Nu sträcker sig däremot en dyster och grå himmel sig över mig. Ryggen värker. Benen vrålar efter något att sitta på. En stol. Allra helst en fåtölj. Kanske en säng. Armarna är tunga som bly. Magen är så mätt så mätt eftersom jag vräkt i mig både gudomlig thaimat och smarriga chokladbollar.
Medan ni andra öppnar champagneflaskorna, fickpluntorna, whiskeybuteljen, folkölen eller vad ni nu kan tänkas dricka en fredag som denna så ska jag lägga mig i sängen och njuta av det tredje avsnittet av Mad Men säsong fyra. Mina föräldrar firar bröllopsdag- grattis! Men vill gärna inte reflektera mer på vad de kan tänkas göra just ikväll. FF hela natten lång.
Godnatt!
