Olyckornas dag, kollade på almanackan- Nej det är inte fredag den 13:e utan vanliga torsdag den 10:e. Nu förstår jag äntligen varför jag aldrig blir utsatt för förödelser och katastrofen under den dag som är ämnad för sådana situationer. Det är för att olyckan kan dyka upp lite här och varstans i min värld. Kunde inte jag som andra människor få en speciell dag för otur, istället för några här och där?
För det första så höll jag på att bli påkörd idag efter att jag slutat jobba. Jag skulle vara duktig och miljövänlig  idag, genom att cykla hem de fem kilometerna. Jag hade på mig en stilig reflexväst för att synas i mörkret (mycket viktigt eftersom tre kilometer består av väg utan gatulysen) samt en Ipod med White Stripes klingandes genom lurarna. "Det här går ju bra" tänker jag när jag passerat det sista gatlyset innan jag slukas av mörker.
Jag cyklar fort fort. Alien-fobi som jag har börjar otäcka bilder formas i huvudet när jag cyklar genom de mörka träddungarna. Men där borta, där ser jag ljuset igen! Jag cyklar snabbare, hör bilar bakom mig. Jag viker av närmare vägkanten men får till min förskräckelse se att cykeln inte riktigt går med på det. Styret riktar åt höger men hjulen pekar snett åt vänster. "Fuck!" Hinner jag tänka innan jag slängs ner på marken.
Första bilen åker förbi. Jag glider ut mitt i vägen, skrapas mot den kalla asfalten. Nästa bil tvärväjer undan innan den når mig och cykeln. Den tredje bilen kör försiktigt förbi och parkerar framför den andra bilen som stannat.
Jag är oskadd, stänger av ipoden och svär för mig själv. Föraren i bil nummer två kliver ut och ser förskräckt på mig "Jävlar vad nära det var!" utbrister han och frågar om jag okej. Jag försäkrar om att jag mår bra. Den tredjebilens förare kliver ut och ser ännu mer chockad ut. Har hon gråtit? Förstår inte, jag mår ju bra. Föraren i andra bilen säger att cykeln verkar lite trasig, kvinnan säger att "det viktigaste är att jag mår bra". Han erbjuder mig skjuts hem och lyfter in cykeln i sin stora bil (ni vet en såndär med skjutdörr). Jag sätter mig i det mjuka baksätet och känner en liten smärta i knät, annars är allt okej. Har dock en konstig smärta i huvudet nu, men har inget minne av att jag stött i det (oj lät inte bra).
Nåväl, bortsett från olyckan så gick E-strängen på  min gitarr sönder IGEN, filmen Dumpa Honom laggar så jag kan inte se den IGEN samt att jag har sängen full av choklad.
Nej, jag behöver sova. Det blir marsch pannkaka i säng efter Mammas Pojkar, så slipper jag fler dumheter.

Bradley Cooper är sådär mumsigt söt.