Alla känner till melodin och kan härmed sjunga med till min egna lilla visa som jag ska nynna i huvudet så fort de ringer från jobbet de dagar jag är ledig. Vet dock inte vad själva låttliteln är, eller vilka som sjunger, men det är en dansbandsklassiker (har jag för mig?) som går "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske".
Idiotisk text, det är ju NEJ man ska säga. Det vet ju alla. Kanske är bara något man säger i feghet. Alla vet att ett kanske betyder nej!

-Vill du gifta dig med mig?
-Kanske (= Jag är inte redo, varken nu eller om tusen år!)

-Har jag fortfarande möjlighet att höja mitt betyg?
-Kanske (= Knappast! Din rad av VG+ leder ingenstans!)

-Tror du fortfarande att den fungerar?
-Ja, kanske (= Din mackapär är så gott som FINITO)

Kanske. Jag hatar det ordet! Just för att jag alltid tycks bemötas av det. Nej är ett så vackert ord, varför kan vi alla inte bara använda det när det vill användas? Kanske är bara något vi säger för att inte såra. Ett ord i Nåd. Dags att ta tjuren i hornen och säga N E J.
Som imorse när de ringde från jobbet. Redan när jag såg nummret på displayen visste jag vad jag skulle svara. Äntligen skulle ett NEJ eka genom telefonledningen. I huvudet sjöng jag "Säg inte ja, säg nej nej nej nej neeej nej". Så kom frågan.
"Kan du jobba ikväll?"
SÄG NEJ! skrek min hjärna. Men munnen lyssnade inte.
"Ja...det kan jag".
Och så var det kört.

  
 
 


Ungdomens bilder från andra ring. Nu är det inte länge kvar innan de vita mössorna fyller en ljusblå himmel.