Magnum Classic är i mina ögon, samt mun, en väldigt överskattad glass. Vadå sofistikerad, lyxig och delikat? Jag är mer sugen på att lyssna på Basshunters nya album BASSGENERATION på spotify, än att just köpa en Magnum Classic. Jag menar, när Daim, Magnum Vit (som verkar har försvunnit?!), 88:an och Tip Top finns i utbudet kommer den trista klassikern ganska långt ner på listan.
Tro inte att detta är något jag bara sitter och skriver helt utan fakta,  för om sanningen skall fram så har jag nyss ätit en hel sådan. Det var tydligen 50% rabatt på alla glassar på kiosken i Vännäsby, så mamma (eller möjligtvis pappa) slog på stort och köpte jag-vet-inte-hur-många olika sorter. Så nu efter att ha kommit hem efter dagens teaterkurs, duschat och lagt mig tillrätta i sängen meddelar Gabbumonen att det finns glass i frysen, får dock enbart välja av dem som INTE ligger i någon påse (finns fyra st). Jag öppnade frysen och fick till min besvikelse se två ensamma glassar ligga där bland frysna jordgubbar och fiskpinnar, en Solero och en Magnum Classic. Frusen som jag är kunde jag inte förmå mig att välja Solero isglassen och därmed blev Magnumen det slutgiltiga.
Vad kan man då dra för slutsats av detta?
Ja för den goda sakens skull så äter jag glassen, trots att det är en trist,enformig och överskattad. För vanilj och choklad lättar en ung kvinnas sötsug.