Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är sämst på att skriva i den här bloggen. Eller vadå "den här bloggen" jag har ingen annan, och kommer förmodligen aldrig ha en annan heller. Det är Sofiakiller som gäller, men på senaste tiden har jag känt att den här fina lilla bloggen inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Som den faktiskt skriker efter. Viftar vilt med armar. Och vad gör jag? Jag tar på mig ytterjackan, vrider om nyckeln och traskar ut. Vår relation bleknar bort. Som tomatfläckar i en tvättmaskin. Så inser jag min egoism och försöker tafatt hålla om bloggen. Men det känns tillgjort och konstigt, inte som förut.
Och nu undrar jag om jag ska försöka rädda den här relationen, låta den rinna ut i sanden eller kasta alla ord och bilder? Allt är upp och ner nu, och 80% av mitt liv går just nu ut åt whine, whine, whine. Jag beundrar er alla som orkar med mig, orkar läsa min blogg. Tack!