Jag behövde inte säga vad som gällde. Frisören kunde med sitt vana öga se mitt slitna hår från mils avstånd. Jag skämdes. Kände hur jag ville gräva ner mig i hård kall jord när hon betraktade mig och rynkade lite på pannan, tog en hårtes och rynkade ännu lite mer. Jag har inte klippt mig på väldigt länge hahah, ett uselt försök att dra mig ur skammen. Haha..sa hon, Nej hon skrattade inte. Hon sa haha. Här är det slitet. Här spretar det. Ser du dom här trådarna? Jag ville stänga av öronen, ögonen för den delen med. Att jag inte insåg att mitt hår var fruktansvärt? Att det liknade en övervuxen vinbärsbuske med hela familjen Svalas bostadsrätt. Jag borstar det sällan. Använder aldrig hårinpackning eller annat gottigotti för håret. Men nu jäsiken ska det bli förändring. Här ska det vårdas och ömt behandlas. Här ska det bli flertal frisörbesök per år. Nu känns det lite bättre.
Resten av frisörbesöket var inte så tokigt. Jag och frisören hade en trevlig konversation, och jag tror att mitt hår slutligen mjuknade upp henne. Jag var trots allt en utmaning, kanske var det därför hon var så hård i början. Sen när hon upptäckte att det från början, omöjliga uppdraget slutligen skulle lösas, började hjärtat slå lite snabbare och de positivia hormonerna spred sig runt i hennes kropp och slängde prästkragar och solrosor av lycka.