Efter att ha suttit i en telefonkö i jag-vet-inte-hur-länge kom jag slutligen fram till en röst som inte lät som en överexalterad robot. Självklart är det Kilroy's telefontjänst jag snackar om. När icke-robot-rösten svarade fick jag en chock och svarade häpet "Vänta har jag kommit fram?!". Den mänskliga varelsen på andra sidan upplyste att så var fallet och äntligen fann jag lugnet. Samlade mig, och gjorde allt för att inte svamla för mycket (vilket jag ofta gör när det gäller telefonsamtal, framför allt samtal som dessa). Så med tydlig svenska, som skulle föreställa lugn och avslappnad, framförde jag min rutt. Resan kändes så nära att jag nästan kunde höra säkerhetsbälteslampan i flyget pipa till.  En stunds prat och sedan ett avslutande bestående av min mejladress och telefonnummer.

Resan är det enda, bortsett från jobbet då, som jag tänker på. Hjärtat bultar lite extra hårt då och benen pirrar till. Det är inte länge kvar nu! Bom Bom Bom. Pirret i benen. Oj oj! Adrenalinet redan utsöndrat. Har även en person som vill följa med. Har dock inte bestämt mig ifall jag vill ha en reskompis eller om jag ska få ha mina minnen för mig själv. Denne får helt enkelt avvakta tills jag samlat mig och flygrutten är bestämd in i minsta detalj. Det viktigaste nu är bara PENGAR. Stålar, kosing, pluringar, klöver, penningar, ja, ni vet, det där man behöver för att överleva. Den där beståndsdelen som skiljer rika från fattiga. En del jag måste lära mig hålla i. För, från och med nu, måste det snålas! Jag skojar inte (försöker jag intala mig själv). Ska hålla hårt i varje öre jag äger (tills dess att de ska växlas in när det nu gäller). Max tusen kronor i månaden Sofia. Varken mer eller mindre.. okej fel uttryck, gärna mindre faktiskt. Men hör du vad jag säger! INTE MER I ALLA FALL.