Jag tar farväl nu. Nu lämnar jag björkarna som gnistrar i solljuset. En himmel av rosa pasteller. Ensliga lador. Brevlådor som skakar i kylan. Den tysta skogen. Rykande skorstenar. Vägen som skrider genom byn. Vägen till byn jag alltid kommer kalla mitt hem. Vad än åren ger mig.

Jag tar farväl nu. Av staden som fått mig att skrika av tristess och glädje, hopp och upprymdhet. Staden som fått mig att frysa om armarna där jag cyklat i sommarnatten. Staden som fått mig att värmas svärmandes av snöflingor av ett par varma läppar. Staden jag alltid längtat efter. Staden jag ständigt velat fly från. I mina ögon är den liten. Så liten och obetydlig. Alltid samma människor, alltid samma känslor. Butikerna i galleriorna är få, alla bär samma kläder. Äter på samma ställen. Har samma favoritkafé och uteställe. En schablon över småstaden med det skrytsamma universitetet. Där celebriteter en gång växt upp men som sedan länge flyttat därifrån.

Jag tar farväl nu. Av en dialekt som bleknat hos de unga och som saknas av de äldre. Av en ofta förbisedd del i detta avlånga land. Där renar flockas och folk tiger om de får välja... Fast som kanske egentligen inte alls skiljer sig från merparten. Fast kanske ändå gör det. Norrland andas tungt. Vilar i sin stilla natur. Och här skiljs vi åt en tid. Först Stockholm och sen vidare.

Men stanna här på bloggen. Gör det. För det kommer jag. Behöver nog lite umgänge i cyberrymden också.

Farväl nu norrskensky och hemlighetsfulla stjärnhimmel.