Ilska och frustration. Hat och vrede. Avsky och bitterhet. Ve och elände.
Jag vänder och vrider mig. Skriker och drar mitt hår.
Men som vanligt är det ingen som bryr sig under situationer som dessa. Är det för självömkans skull, att man bildar sin egen uppfattning om hur alla bespottar en- även om de i Den Verkliga Världen försöker få en på bättre tankar? Eller BRYR sig människorna, i grund och botten, sig inte?
Alternativ två utan tvivel.
Förstår inte hur min syster kunde byta profilbild på allas vårt älskade facebook, till en då jag ser ut som en fläskig kvinna som satt ett digestivekex med brieost i halsen och samtidigt försöker se snygg ut åt kameran- men som Gud redan bestämt- blir groteskt ful. Sedan svider sveket fortfarande, och jag har inte fått någon ursäkt samtidigt som Trästock  smyger sig tätt in på (jobb)dagarna. Kommer kännas jobbigt att umgås med dem som inte ens vill ha mig där!(Ja nu gråter jag nästan.)
Och blir det bättre av att jag tvingas spela Kubb med min familj, o farmor o farfar, o min faster o min kusin, när det är ett spel jag minst sagt avskyr? Nej! Eller att vi inte har chips, inte ett enda rafflande potatischips, i skafferiet, frysen, eller kylskåpet.
JAG BEHÖVER NÅGOT SALT. Och kanske en tröstande ängel som åter ska ge min livsgnistan som får mig att inse de verkliga problemen i världen; som korrupta poliser, tobakindustrin, pedofili, svält, högerpolitik m.m.