Jag gör egentligen allt för att inte framstå som typiskt kvinnlig. Glorifierar feminism och spottar åt Carlsbergsreklamerna på tvn. Fnyser åt män och än mer åt de kvinnor som försöker ställa sig in hos dem. Ändå är jag en av alla de kvinnor som räknas in i generaliseringen. Hon man pratar om när man säger Hon. Hon som gluffsar i sig mängder av choklad och lyssnar på Sad Fm då hon är ledsen. Eller tjuter glatt när någon tjejkompis ivirigt berättar om gårdagens sms från den heta killen med den snygga skjortan. Eller rynkar pannan och fräser då han inte alls visat sig vara prince charming. Hon som biter på naglarna och sminkar sig när hon ska visa sig offentligt. Och rakar benen. Hon som börjar prata i ljusaste röstläge med läspningar då hon ser en hund. Eller beställer drinkar i baren samtidigt som hon hoppas på att någon annan ska erbjuda sig att betala den. Och gnyr förtvivlat när djur dör eller plågas på tv. Hon som tycker veckorevyn egentligen är en intressant och viktig tidning.
Jag är Hon.
För där sitter jag framför tvn med fjärrkontrollen knät och Tv3 påslagen.,redo att avnjuta en timmas sex and the city. Men varje gång, samma sak. En repris. Avsnittet är redan sett. Redan diskuterat. Analyserat. Identifierat. Paralyserat- nej okej skoja. Varje avsnitt. Dag ut och dag in. Jag förstår det inte och ber en bön var gång efter introt har slutat och New Yorks skyskrapor försvinner ur bild att detta avsnitt skall vara nytt för mig. Var gång utrbister jag YES! Det här har jag minsann inte sett! Fem sekunder senare blir jag besviken. Detta är för mig något fruktansvärt. Som när jag väntat med att handla en tröja tills pengar klirrat in och till min förskräckelse ser en tjej dagen innan mitt blivande inköp bära densamma.