Umeå kändes laddad trots att snön virvlade runt och kylan bet sig fast ända in i benmärgen. Gatorna var något tomma då jag och Anna vilsna letade reda på någon bar att kila in i, men den lilla norrländska staden var inte blyg med att äntligen visa upp vad den hade att komma med. Umeå Open är trots allt en av de största evenemangen som sker här så när det väl arangeras så ska det göras med måtta. Visserligen var inte artistutbudet särskilt imponerande om man jämför med sommarens blivande festivaler, i övriga delar av Sverige, men för mig dög det mer än väl som den nybörjar open-besökare jag är. Ja precis, detta var första året då jag tillsammans med övriga norrlänningar trängdes i folkets hus lokaler och fick ett lite väl tajt sittande rosa armband kring handleden.

Efter att jag och Anna hängt på Pipes, där vi båda blev smått betuttade i bartendern med tatueringarna, styrde vi stegen mot folkets hus. Ingen kö alls utan vi visade upp våra läckra armband och kilade sedan mot garderoben. Det märktes tydligt vilka som var där för musikens skull och de som var där för "party-time" (med tanke på festkläderna och högklackade skor). Jag var där för både och. Så med converse på fötterna hoppades det till musiken och rösten blev hes av allt skrikande. Vi lämnade inte festivalen förrän efter tre(vilket då var efter fyra eftersom vi ställt fram tiden i denna tidzon). Jag var då nöjd och glad för jag var nöjd. Kvällen summeras som ett mycket bra disco där ingenting är vettigt nolltre trettio.

Melissa Horn var väldigt söt och jag och Anna hade inga direkta svårigheter med att sjunga med i låtarna, om jag inte hade vetat hur det egentligen låg till så hade jag definitivt tippat på att vi skulle varit hennes nr. 1 fans. "Och jag kan inte skilja på om du vill vaaa med miiig".



Hon hade en ganska söt bror också.



Andra Anna hade skaffat en galet snygg hårfärg.

Good Song - Jag och Anna sjunger en fin truddelutt medan vi väntar på att Salem ska inta scenen.



Sen stod han där. Med det där charmiga leendet på läpparna, och jag tror det var fler än jag som smälte lite grand.



Idun bubblade och bubblade. Och vi stod längst fram och hade det bökigt med alla som ville roffa åt sig våra platser. Men Salem var vår.

Salem Al Fakir- Roxy



När Markus spelade flög jag som på moln. Salem må vart fantastisk, men den kemi som fanns mellan publiken och Markus var makalös. Obeskrivlig. Inte alls något "wannabe Håkan Hellström". Shhh..och njut bara.