Jag är förhäxad, fördömd som om någon kastat en av svartkonstens mest fruktade förbannelse över mig:
En stilla kväll under mina tidiga tonår tassade en elak trollkarl in på mitt rum då jag snusade sött. Han ställde sig vid sängkanten med ett lömskt grin på läpparna och drog ljudlöst fram sin trollstav gjord av giftek från midgårds djupaste skogar. Med en kvick rörelse med högerhanden och ett svagt mummel slängde han en oförlåtlig förbannelse över mig.
Nästa morgon vaknade jag, ovetandes om det nattliga besöket, men med en stickande känsla i mungipan. Jag funderade dock inte särskilt mycket över det och påbörjade mina dagliga morgonrutiner.
Vid kvällen började dock den stickande känslan bli outhärdlig. Som om någon snabbt och ilsket stack mig med en synål av större modell i mungipan. Jag skrek av frustration. Slet mig i håret. Bad till gud att få smärtan att upphöra. Någonstans kunde jag höra ett isande skratt fylla natten. Jag sprang mot spegeln och fick till min förskräckelse syn på ett rött rysligt sår där smärtan var som värst. Mungipan hade spruckit och lyste rött mot mig. Jag föll ner på knä. Grät av ursinne och elände.
Munsår. Ett svidande munsår har sedan den kvällen brytit ut varje vinter.
Och lyssnar jag riktigt riktigt noga kan jag höra det isande skrattet om natten.