För några år sedan var varje dag till premiären av Harry Potterfilmerna en seg och lång väntan. Som dan före doppar dan. Jag brukade rastlöst traska runt i huset med inget annat i tankarna än just den där filmen. Eller boken för den delen med.
Ibland var det outhärdligt att vara så oerhört betuttad i hela den fantastiska berättelsen om denna pojke med ett blixtärr i pannan. Som att just vänta in nästa bok. Den bok man ville ha i just den stund man slog igen den man precis läst ut. Jag var en riktigt nörd. Inte så att jag kunde alla elexir och förtrollningar som någonsin nämnts, nej. Men jag kunde diskutera ämnen som Hogwarts, Voldemort, Harry, Dumbledore, Quidditch m.m. i timmar. Jag hade en åsikt om allt som rörde den värld bortom mugglarnas. Helhjärtade diskussioner kunde uppstå om någon så bara drog upp ämnet. Jag hade ju praktiskt taget vuxit upp i samma takt som Harry. Hans år var mina, även om jag aldrig fick ett brev från Hogwarts med en märklig inköpslista, och besviket fick fortsätta leva mitt liv utan någon trollstav.
På min elvaårsdag fick jag två hårda paket. Den ena från min syster och den andra från farmor. När jag rev upp omslagspapperet så möttes jag av två böcker med vackert detaljerade omslag där samma pojke var tecknad. Böckerna var prydda med samma typsnitt i silverfärg som blänkte i ljuset. Ett typsnitt som påminde om en gammal skrivmaskins som bildade namnet Harry Potter. Det var De vises sten och Hemligheternas kammare som hade anlänt. Böcker i en serie jag sedan den dagen älskat mer än några andra böcker jag läst under mina snart tjugo år.
Det tog mig över tre veckor att läsa ut den första boken, och en och en halv dag att läsa ut den sista.
Men även om Harry Potter och hans värld trollbundit mig sedan jag var så liten som elva år, har den på senare år bleknat. Jag minns inte längre varje person jag läst, som vad Slytherins sökare heter i första boken. Eller vad Hogwarts alla lärare undervisar i. Sådant som en gång i tiden flög ur munnen på mig utan vidare ansträngning.
Kan detta förklaras med det enkla svaret att jag helt enkelt blivit äldre? Vilket i sin tur är det fullkomliga beviset till att man blir tråkigare ju äldre man blir.
Min förtrollning börjar avta. Jag känner det nu när jag faktiskt ska se den näst, slutgiltiga filmen, utan något egentligen pirr i magen. Jag har inte längtat. Kanske har jag då jag sett trailern sagt Åh, snart kommer den ju, men aldrig riktigt längtat. Nåväl. När lamporna släcks i biosalongen kanske vi finner varandra igen. Jag och Jk Rowlings outgrundliga fantasi.
