På väg hem från jobbet, trampandes ännu en kväll på en cykel utan lyse, fick jag syn på något där uppe. Jaha, ännu ett inlägg om rymden och hemskheter tänker du. Men nej! Jag vill för en gång skull skriva om det enda jag inte tycker är läskigt med det där uppe. Och det är norrsken.

Vinglande tog jag mig fram. Norrsken redan nu i oktober? Huvudet ville inte hålla sin blick rakt framåt. Inte kan det vara norrsken? Men det är ju fladdrande, grönt. Det var svagt men det måste definitivt varit norrsken. Och ju närmare jag kom min slutdestination (hem) desto mörkare (svartare) blev det runt ikring mig och det gröna på himlen allt klarare. Hela tiden höll jag på att cykla ner i diket. Jag var som helt förtrollad av skådespelet som spelades ovanför mig. Det var inte tydligt. Men det var definitivt där. Och jag skakade misskundsamt på huvudet när jag tänkte på alla de som aldrig någonsin sett ett norrsken.

Av alla de gåvor naturen givit oss, finns inget så vackert som ett norrsken. Det måste utan tvekan vara det mest sagolika en människa kan uppleva. När hon log tycktes till och med de dansande norrskenen falla i skuggan, en mening jag definitivt kommer använda mig ut av i min blivande roman. Patent på den nu. Så försök inte med mig!.

Och då är man vacker. För norrsken är det vackraste jag vet.

Inte jag som tagit dessa bilder. Utan äran går till Googles utvalda. Den första påminner mig starkt om hur jag med barnsben sprang upp till mina föräldrar på övervåningen för att berätta att hela köket stod i grönt ljus. Tillsammans gick vi ner och det gröna ljuset flög framför våra ögon. Norrskenet utanför skämdes inte och valde att lysa rakt in i vårt enkla hus. Det var på gränsen till overkligt. Sedan gick vi ut. Och stod där i kylan tills norrskenet tackade för sig och seglade vidare.