För Många Steg Från Paradise

Här ligger jag på sängen i mitt rum. Det är mörkt ute. Rent av svart. Men här inne, i mitt rum, lyser lampan på nattduksbordet. Åter igen har kläder obemärkt hamnat på golvet. Några tröjor, ett par byxor, ett sidenband, några sockar. På dörren kollar obekymrat Hayden Christensen, Andreas Carlsson, James Dean och George Clooney på mig. Jag njuter av deras uppmärksamhet och lutar mig tillbaka. Blundar. Som om jag vore sexton år igen ligger jag här på sängen i mitt rum. Och bara lyssnar. Andas och lyssnar. Stereon får åter igen gå varm. Högtalarna får dela med sig av magin. Och jag bara lyssnar. Andas och lyssnar.

 

Som sextonåring kunde jag ligga i timmar och bara lyssna på musik i sängen. När en skiva spelats klart reste jag mig och bytte. La mig åter till rätta och blundade. Raklång låg jag och tittade upp i taket. Händerna på magen. Helt stilla, bortsett från foten som ibland gungade i takt med musiken. På den tiden Gerard Way, Brendon Urie, Brandon Flowers fick mitt hjärta att dunka i samma takt som en Drum and bass låt. På den tiden spotify inte exploaterade musiken. Utan varje låt man valde att lyssna på, lyssnades med eftertanke och med hjärta.

 

Jag fylls av nostalgi där Håkan Hellströms 2 steg från Paradise sveper genom mitt rum. Trots att den är ny. Sprillans. För det är något speciellt att spela en skiva för första gången. Händerna darrar lite lätt när de slutligen trycker på play-knappen. Men så faller jag. Håkan drar ner mig och det känns som att jag drunknar till tonerna från tvärflöjten. Jag drunkar ner i lugnet. Som ett hav av mjuka moln och duntäcken. Ett hav där musiken river upp alla känslor. Allt jag saknat och allt jag aldrig haft. Allt jag kommit ifrån.

 

Det är men en ton av ironi Håkan meddelar om sina ynka två steg från paradiset. Jag själv kan däremot inte påstå mig vara i närheten. Inte ens ironi kan locka fram en sådan lögn. Men om detta album ger mig en ledtråd på vägen, trycker jag gärna på play en gång till.

 

Upphetsat slet jag upp detta paket jag fått med dagens post.

Och där låg den! Albumet jag väntat på likt hemmafrun med de tre barnen som väntar på att sin make skall komma hem från kriget. Autografen ser äkta ut. Cdon upplyste att om man förbokat skivan skulle man få ett signerat exemplar. Men för mig spelar det egentligen ingen roll. Känns inte äkta om det inte skett öga mot öga. Dock ser den ganska fin ut där den snirklar sig över gbg.

så lustigt! brendon urie (och gerard way också för den delen) var också mig mycket kära en gång i tiden! haha, åh, panic var mitt absoluta favoritband och nog det enda som jag varit sådär kan-allting-om-och-googlar-bilder-stup-i-ett-och-blir-förskräckt-om-man-ser-dem-på-en-bild-med-en-cigarett. typ! :D haha, nu när man lyssnar på sånt man lyssnade på förr är det svårt att se vad man tyckte var så bra... (fast nog tycker jag build god, then we'll talk och there's a good reason... är lite okej på nåt vis fortfarande. men pretty. odd - skivan är helt okej faktiskt!) haha, vad jag babblar!! xD



åh, själv väntar jag spänt på att 2 steg från paradise ska komma upp på spotify...!!! hur bra är den på en skala dårå?!?! :D