Jag är på fel sida av jorden. Det känns. För långt norrut. För nära nordpolen. För långt bort från äventyr och upplevelser. Det är svårt att andas. Som om två starka händer håller ett fast tag om min hals. Inte så att jag stryps, nej, men just så pass att jag får tillräckligt med syre för att  leva.

Här händer allting jag inte vill ska hända. Sådant jag inte vill vara med om. Höra på. Se. Som Oslo, och Amy. Tragedier som där borta inte har lika stor betydelse. Kanske för att det är avlägset. Så långt bort. Kanske för att de själva lever i en ständig misär. Kanske för att de har sina egna problem att tänka på. Ta tag i. Att glömma.

Bali. O vad jag saknar Bali. Jag saknar att färdas runt på en opålitlig moped. Artigt tacka nej till taxichaufförer (Ma'm, taxi?...Maybe tomorrow?). Känna doften av rökelser vid varje gatuhörn. Dricka Bintang och lyssna på Bob Marley. Ta av flipflopsen och känna de kalla plattorna, som klär golven i varje liten affär, mot fotsulorna. Pruta och åter pruta tills vi båda faller i skratt och känner oss nöjda med priset.

Om jag inte kommer mig iväg snarast så kommer jag förgås. Sjunka in i en grå sörja för djupt för att någonsin kravla mig upp. Men jag är fattig. Har inte mycket pengar, och pengar är den lilla ingrediens jag behöver. Som pärlsockret på nyjästa kanelbullarna. Så vad har jag för val, att jobba såklart. Bo hemma. Och jobba.

Min fina mask som jag köpte i Ubud, Balis absoluta kulturstad där konst och musik är dess prägel, för 40.000 rupiah - det vill säga trettiotre svenska kronor.