Hej det är jag. Ägaren av denna blogg, alltså Sofia- inte någon VD för blogg.se

Var tvungen att springa till datorn snabbast möjligen så att inspirationen inte skulle kravla sig ur min näve. Slita sig loss ur mitt grepp. Och nog hann jag alltid. Skrivlusten hann inte smita utan faller nu ner som fjäderlätt snö över mitt tangentbord.

Jag är ledsen. Jag är ledsen Att bloggen fått stå och damma likt studentmössan gjort sedan den där kvällen i juni. Det har känts jobbigt av någon anledning. Hela den här grejen med bloggning. Att skriva, att ta bilder, att vara rolig, väcka intresse, skapa, inspirera, lätta, släppa, skjuta. Bloggvärlden vill så mycket av mig, som jag inte riktigt har klarat av. Jag kommer aldrig orka med dagens outfit, pyssel och hemmajox, cup cakebakning, starka argumentationer om vem som borde fått augustpriset och vilken ögonskugga som passar bäst i vintermörkret. Dels för att jag inte har tid, dels för att jag inte är en så pysslig och energisk människa. Aldrig att jag kommer sy ihop en varulvskostym till mina barn av några gamla tygbitar och en sopsäck när den dagen väl kommit. Eller peka på Drottningen och hetsigt uppmana henne att krossa alla fönster. Inte blir det bättre av att cup cakes är något  av de mest äckligaste saker jag vet. Men vem kan egentligen uppskatta något som ser fruktansvärt gott ut men smakar rena döden? Cup cakes är de värsta lögnarna på denna jord, där efter ni som säger att ni tycker om dem!

Nej, jag kan helt enkelt inte erbjuda sådant. Tyvärr. Det jag har är mina torftliga tankar och syrliga humor. Här finns inte mycket glamour och fashion. Jag sminkar mig lika ofta som jag bär snygga kläder, det vill säga: ytterst sällan. Mina dagar går ut på att jobba. Idag var första lediga dagen på ja, jag vet inte hur länge. Och ögonen är målade och jag har till och med någorlunda snygga underkläder på mig av någon sällsam anledning. Men detta är då, ett undantag. Nästan på gränsen till surrealistiskt. Sådär att jag inte kan tro att snyggingen i spegeln faktiskt är jag.

Orden kommer dock alltid att vara här. Och jag ska göra allt för att hålla liv i denna blogg, tills jag kilar iväg till andra sidan jorden i januari. Så får vi se vad som händer sen.

Kramar mina vänner och läsare och läsarvänner!

ps. Vill tacka Alex Schulman. Hade jag aldrig börjat läsa hans senaste bok hade jag aldrig haft ork nog att ta tag i det här. ds.