Jag är inte alls brun längre! Det är sommar, och jag är bara sådär ljusljusbrun. Som ett glas mjölk med endast en halv sked oboy. Visserligen så var jag ju två veckor i Nya Zeeland där det regnade mest varje dag och mina jeans (som legat i botten av ryggsäcken under större delen av resan) användes flitigt, med strumpbyxor under till och med! (Nåväl, det var kanske mest för att det slitits upp två stora hål i grenen...men ändå! Det behövdes). Och så har jag skrubbat bort all äcklig hud som må ha varit solbränd, men som inte riktigt kändes fräsch. För att inte tala om att jag har en arbete som utfärdas för det mesta, innomhus.

Men ändå! Jag brukar inte se ut såhär under sommartider.

Idag är det första augusti och jag undviker att lyssna på sommarens trötta suckar. Snart orkar hon inte mer. Men jag ska blunda. Knipa ihop ögonen och bära bikini tills huden min blivit alldeles prickig av kyla. Det är första augusti- och det gör mig sorgsen

Och Thåström gör mig sorgsen. Och mina såriga ben. Och alla dåliga nyheter, om svält och kallsinnighet. Men jag glädjs med den 13åriga Sofia, hon skulle tjutit högt av lycka i helgen. Hon skulle ha kastat sig i sängen och skrattat. Kvidit i ett glädjerus. Hon skulle ha tackat livet och bett det att aldrig låta lyckan ta slut.

Så orättvist. Men hon förstår nog.