Som sagt. Har varit lat den senaste veckan. Har varken uppdaterat bloggen eller snörat åt springskorna. Så idag bryter jag detta mönster av latet. Jag skriver ett blogginlägg fylld av sprudlande viljekraft och entusiasm! Tjohoo! Sen, så fort min mage smält och omvandlat bovetegröten jag slevat i mig till mellanmål till viktig energi, ska jag springa i sextio minuter. Oj oj så posiviteten liksom färgar min rymd!

För vad mer har jag åstakommit idag? Jo, jag ska berätta. Det var så här, att jag hade körlektion idag. Och det gick så bra att jag inte kan låta bli att självsäkert dra på munnen åt min begåvning, dock diskret.

Min körlärare: Sofia, jag tycker det här gick JÄTTEbra! Du måste ha övningskört mycket?

Jag: ...Jaha...Mjaaa...lite grand kanske. Men är faktiskt själv förvånad över hur duktig jag är!"

Försökte i alla fall vara ödmjuk. Fast nu ska jag inte avslöja för mycket! Vill inte att någon ska få reda på hur jag ligger till i körningen. Inte ens vår självaste Gud Fader ska få tillgång till den informationen. Det är något konfidentiellt mellan mig och min körlärare.

Ska göra det också. Imorgon! Lovar. Även om jag säkert bara kommer svamla om att jag inbillar mig att jag är en av jurymedlemmarna i idol. Eftersom jag sitter där framför tvn med rynkad panna och riktigt riktigt tänker om personen på scenen verkligen klarar av att gå vidare. Kommer den utvecklas? Kan den klara pressen? Håller rösten?

...Ja eller något helt annat. Ska verkligen försöka. Göra mitt bästa. Och inte relatera allting till tv4-program.

Godnatt :)

Hade nästan glömt bort dessa djärva men ganska praktfulla bilder som jag har på en cd-skiva vid namn, Face the fear- inte jag som döpt den dumt nog. Det pirrar till i magen när jag ser dem. I hela mitt liv hade jag nämligen velat slänga mig ur ett flygplan och singla ner mot marken med en fallskärm på ryggen- så i Queenstown hade jag chansen. Jag steg in på firman som ordnade hoppen vid halv tio på morgonen- fyrtiofem minuter senare satt jag i full mundering (overall, handskar, glasögon, och charmerande babymössa) i ett lyftande flygplan påväg 4572 meter upp i luften.

Det var häftigt. Ganska kallt. Och jag blev lite yr. Men att se de vita fåren där nere på gulgröna åkrar och de bruna vassa bergens toppar under mig- var en obeskrivlig känsla.

Alltså. Jag älskar Keso! Keso är så sjukt gott. Så krämigt. Så milt. Så välsmakande. Så himmelskt gott att Philadelphia kan dra dit pepparn växer.

Jag skulle kunna gifta mig med Keso. Jag skulle bli Fru Keso och jag skulle..eller nej! Det går ju inte. Hade slutat i kanibalism. Men jag skulle kunna leva på Keso för resten av mitt liv. Nej- skojar inte. De flesta svarar tacos när man frågar det (otroligt triviala och irrelevanta) typiska spörsmålet -läses med inlevelse och intresseväckande pauser- "Om du var tvungen att äta samma rätt för resten av ditt liv. Vad skulle du då välja?". Jag däremot, skulle valt KESO. Keso keso keso! Hör mitt hjärtas innersta lyckas röst!

Keso på en smörgås. Keso med yoghurt. Keso med örter. Keso med ägg. Keso på avocado. Keso och banan. Eller bara som den är, med en gaffel, direkt ur förpackningen. Matkärlek stavas KESO.

...Det var allt från hysteriska besatta Sofia denna elfte september- olyckan och pinans datum. Förutom ja, att inse hur mycket jag avgudar Keso, har jag faktiskt glott på svt nästan hela dagen med ömsom klump i halsen, ömsom gnagande irritation. Nåväl, vill inte fördjupa mig alltför mycket i detta ämne. Folk kan ju börja hata en, eller älska. Eller bara tycka att jag är dryg.

Adieu.

Tja. Har rast. Och nu är det bara två och en halv timme kvar innan jag börjar igen.

Det här med skrivinspiration verkar ligga låååångt inne. Snart börjar jag väl skriva om vädret. Eller om aktier. Eller tips om vad man kan göra om kastrullen med mannagrynsgröt bränts i botten (som att stoppa i en sockerbit). Eller andra tråkiga saker som får en att gäspa och önska att man satt och kollade på Godmorgon Sverige (Hmm..insåg nyss hur konstigt Sverige stavas. Ser ju hur skumt ut som helst! Tänkte: Jag måste stavat fel. Så DÄR kan det ju inte bara se ut. Googlade till och med. Men tydligen...). Och trots min ordfattighet, eller snarare brist på engagemang, så vill jag delta i Umeå Novellpris - och vinna såklart. Fast jag har ju som inte börjat. Och har ingen idé på lager. Ja, det här med skrivinspiration ligger långt inne- trots att jag läser som en, eh...bibliotekarie (?) Just nu slukar jag Marian Keyes (Chiclit-drottningen numero uno) Är det någon där? - lästips till alla andra som gillar humor, kvinnor i jakt på män och en massa babbel, samt Jane Austens Lady Susan - Även den rekommenderas om man läst hennes tidigare verk.

Förresten! Märks det att jag färgat håret?? Första gången på mina tjugo och ett halvt! Nej, jag ljuger inte. Har aldrig så mycket som RÖRT  min ljusbrunahårfärg förrän nu (okej, första året på gymnasiet tonade jag det svart och det höll väl någon vecka). Gjorde det i torsdags. Syoss Frozen Chestnut beklär numera mitt hår. Jag frågar eftersom jag inte fått lika många smickrande kommentarer om det som jag hoppats. Visserligen är det bara kanske, åtta personer som haft chansen..Men ändå! Av dem så har väl endast hälften, ja knappt det, lagt märke till min något rödbruna nyans. En av dem farmor- och farmödrar ser ju i och för sig inte så bra...

Här är jag med min nya bok, en nyinköpt tröja från Monki, och mitt vackra, bedårande, smakfulla nyfärgade hår. (Som skulle behöva en dusch)

Justja. PRIS för er vill-veta-allt-människor:

Som ni kanske läste innan mitt idol-hyllnings-inlägg, var jag på bröllop i helgen. En av mina kusiner gifte sig i Enskede och hela 200 personer var bjudna. Alla var himmelens fina, inte minst brudparet. Här poserar jag och mina syskon. Ja tänk så olika vi alla är.

fyra.

Det här var mina bordsgrannar. Jag och min bror hamnade i parbordet där mina sysslingar och kusin (sysslingar=kusinbarn?) och deras respektive satt. Vi hade mycket trevligt och var kanske bordet där maten slukades som mest. På morgonen vaknade jag med ett ryck av att tanken "Hur mycket pengar gjorde jag av med igår?!" slog mig. Men åh vilken lättnad när jag insåg att jag inte spenderat ett enda öre.

Jag vet inte varför mitt hjärta dunkar snabbare än vanligt. Kanske för att jag är kissnödig. Kanske för att Idol var överraskande bra. För, egentligen är jag ju tjugo år. Tjugo och ett halvt för att vara med exakt. Och ändå sitter jag här och tänker på den biffiga killen som sjöng James Morrison (och biffiga killar som inte alls är min grej). Ja..vad det än beror på så kan det inte förnekas. Detta andra avsnitt av Idol 2011 på tv4 lockade fram den sprudlande femtonåringen som kunde varje idoldeltagares första auditionlåt. Men Varför? Jag trodde jag skulle bli kvitt denna tv-epedemi som kommer förfölja de svenska tvskärmarna fram till jul. Ja nästan. - Men. Icke.

 

 

 

 

 

 

...Och så lite elektropop på det här! Glädje.

Hej. Eller snarare Hejdå. Jag har inget vettigt att komma med, ingen bild att lägga upp. Idag och igår har jag varit helt slut. Låg som död på soffan i vardagsrummet igår eftermiddag efter att jag varit på körskolan och pluggat- första gången faktiskt. Kände mig oerhört duktig och blev barnsligt stolt över mig själv som slutligen pallrat dit. Fick 40 rätt av 71- underkänt såklart men med tanke på att jag inte pluggat teori på typ 9 månader blev jag imponerad över min förmåga att ta in denna kunskap. Men som sagt, ansträngande var det. Så jag snarkade ljudligt på soffan i tre timmar. Som utslagen. Orkade inte röra en muskel.

I alla fall, imorgon åker jag och mina familjemedlemmar ner till Stockholm. Min kusin Roxanna gifter sig- vilket kommer bli oerhört kul. Klä upp sig och sådär, dansa, äta tårta och konversera med släktingar. Oj oj. Känner dock ingen större entusiasm just nu över något. Men antar att det kommer bli trevligt...Så kommer inte tillbaka förrän på måndag. Tills dess:

Ha det gött och bli inte som jag när ni bli stora barn! Finn er färgstarka personlighet och le minst 89% av dagen.

Fick höra det konstigaste idag av min käre bror (som faktiskt har födelsedag idag. Hurra hurra!...som typ 15235 andra personer- okej fler jag vet- men personer som man känner- eller i alla fall vet vilka det är. SÅ grattis till er också! ...Även om jag nu inte känner er så väl). Han har precis börjat gymnasiet, samhällsprogrammet på Dragonskolan- Umeås största gymnasium och tydligen även en av sveriges största (?).

Att vara etta är nervöst. Korridorerna är främmande. Läxorna känns mer betydelsefulla och tyngre. Lärarna intelligentare. Och det mest viktiga, det bästa, men även det som står för större delen av nervositeten- är alla dessa nya människor. Ack, så som jag nogrannt valde kläder varje morgon- ibland redan kvällen innan. Allt för att se så passande ut som möjligt, samtidigt som man skulle sticka ut, vara snygg och uppfattas som intressant...Ändå kom jag första året på gymnasiet iklädd helt i cheap monday. Vitt slitet cheap monday linne. Blekta cheap monday jeans. Nitbälte och vita converse med rosaskosnören... Ja jag vet, men jag hade precis nästan avslutat min emo-period och sedan var ju de flesta klädda så!

Hur som helst. Jag trodde dagens rådande stil bland ungdomar var wedges, transparenta blusar, avklippta jeans och mittbena. Men icke! Den hänförande nyheten jag fick höra vid middagsbordet var nämligen att majoriteten på denna stora gymnasieskola strövar omkring med MJUKISBYXOR! Och tubsockar! Och bär de jeans så är de INSTOPPADE I TUBSOCKARNA. Det är ju samma klädesätt som var populärt då jag var ung- det vill säga för sex år sedan. Då jag var lite mindre högljudd och lite mer tillbakadragen, och önskade att jag kunde ha ett sånt där linne som räckte ner över höfterna och var prydd med en bred spets. Men jag hade ju i alla fall mina mjukisbyxor med mitt spelarnummer i fotbollslaget på- och det var status.

Här är tre bilder från i lördags då vi hängde på TC. Den första bilden är min första egenblandade Mojito- och oj så jag lyckades , det var förresten den enda bild jag tog hemma, resten ordnade Tcs- vimmelfotograf. Visserligen ser det ut som att min lugg inte fått uppleva fräscheten av ett schampoo sen begynnelsen- men jag lovar- jag duschade faktiskt innan.

MAD AVSLÖJAR

Hoho jaja. Mad är ungefär lika kul som att lyssna på P3 populär då Mårten Andersson medverkar i Återvinningsintervjun och berättar något melodramatiskt om alla hemska saker folk kallat honom och hans proffesion som komiker. Något som jag känner mig skyldig till där jag hängde på samma beachparty som honom på Koh Chang i Thailand (oooh Sofia hänger på B-kändis partyn!). Och i stunden han kommer fram till mig säger jag "Jag har aldrig tyckt att du är rolig".  Ynkligt svarar han "Jasså...Men alla tycker olika". Fast det stämmer ju inte, eftersom jag inte känner till, eller hört  n å g o n  tycka att han är vistig- alls.

Idag har varit en bra dag. Ja förutom att de inte ringde från jobbet idag heller...Men det är ju bara detaljer detaljer! Livet är ju så mycket mer än bara arbete, det gäller ju att njuta också. Carpe diem vet ni. Och om jag carpe-ade något idag, så var det just diem.

Så jag sminkade mig och tog på mig fräscha kläder- sådant man brukar göra som tjej i denna 00-tid. Och så borstade jag håret, och försökte göra någon form av frisyr men som slutade i helt vanlig tofs i nacken och snedbena- ja så nytänkande är jag.

En timme senare satt jag på bussen till stan tillsammans med min goda vän Nina. Brukar alltid tänka maliciösa tankar om högljudda flickor på bussen, men när jag en utav dem bryr jag mig inte ett dyft om att mitt skratt ekar över de andra stillsamma passagerarsätena bortsett från någon irriterad suck här och där. Ensam är bussen en plats där jag kan sjunka in i mig själv. Luta mig mot den svala glasrutan och innerligt önska att jag ska förbli ensam på de två sätena. Men med en fin bekant vid sidan går munnen konstant.

 

Hur som helst hade vi inte kommit långt där vi flanerade längs den gatan som utmärks som Umeås "centrum", förrän vi stötte på två bekanta ansikten från gymnasiet, Julia och Olivia. Vi pratade hejvilt om det ena och det andra; den ena hade varit au pair i england och den andra jobbat på Ikea i Haparanda. Och eftersom vi alla verkade ha så mycket att berätta bestämde vi oss för att traska in på balders tacobuffé och avnjuta några överfyllda tortillabröd.

När vi sedan skiljdes åt var jag hemskt mätt, nära på julbordsmätt, och kanske var det just därför som jag bad Nina att följa med mig in på Stadium för att köpa ett par löptights- eller vad man nu ska kalla dem. 249 kronor, och inte mer. Ypperligt sköna! Och hade det inte varit så att jag fortfarande är mätt efter all den där tex mexen så hade jag dragit på mig dom nu genast och begett mig ut på en löprunda. Nåväl, de får vänta tills imorgon.

Rastlöshet. Hela dagen har jag otåligt virrat runt och önskat att något ska hända. Att något oförutsägbart ska ske...som att höra någon plinga på dörren klockan två- och inte kommer det att vara Jehovas vittnen i högperson denna gång. Eller hitta flaskpost från en skäggig man i slitna paltor (som dock blir snygg efter en dusch och en rakning. Ut kommer han ur badrummet och musiken tystnar, folket flämtar och rummet fylls av en behaglig doft av Nivea Men) som är i stort behov av just min hjälp där han sitter strandsatt i skuggan av en vinglande palm på en ö i västindien. Eller bara ett telefonsamtal från någon från andra sidan jorden som slagit fel nummer. Höra Ebba Gröns We're only in to it for the drugs  på Lugna favoriter eller se surgubben i byn le... Men inget har hänt. Och jag är arbetslös.

Okej. Inte heeelt arbetslös. Men så nära man kan vara arbetslöshet med ett jobb. Just nu står jag på en vikarielista. Och har endast ynka 45%, dock definitivt, kneg.

Tänka sig så jag har längtat till ledighet och inte göra någonting då jag väl jobbat. Och nu, när jag har ledighet veckan ut, ber jag till Gud att folk ska bli sjuka så de kan ringa in mig sådär 06.58 på morgonen så jag kan fumla efter telefonen och svara med sömndrucken röst och höra hur personen på andra änden bönar och ber om att jag ska komma och jobba...

Men fastän ingen ringt idag skall jag inte ge upp! Lyckan kommer kanske imorgon... så må alla jordens förkylningsbaciller hemsöka mina kollegors hem!

Fast för att vara på den säkra sidan så har jag skrivit ett ordentligt CV där jag låter sådär lagom proffsig och ganska solidarisk och fylld av brinnande energi - utan att uppfattas som desperat såklart (trots att det är just det jag är). För inte kan jag traska runt i pyjamasen tills det bär av till Oslo. Icke!

Har försökt planera mitt liv idag, det gick inte så bra. Funderar på att använda pappas dator- den enda datorn som har word, för att skapa ett nytt dokument där jag ska infoga en punktlista som jag ska rada upp alla möjliga, samt omöjliga, valmöjligheter jag har. Att planera sin framtid är stressigt. Det får en att känna sig gammal och man kan liksom se hur tiden springer förbi en. Som ett tåg. Blixtsnabbt urskiljer man färgerna som susar förbi ens blickfång medan man hetsigt försöker räkna dess vagnar.

Men trots att jag kände illamåendet växa inom mig stod jag emot, kallade mig själv valpaktig och bestämde mig för att visa mig själv vilken mogen, förståndig och rutinerad tjugoåring jag kan vara.

Fast jag kom ingenstans. Och istället bakade jag Vinbärskaka med maräng. Den blev hemskt god. Jag fick i mig nästan hela smeten som blev kvar i skålen. Det var lugnande, dock en kortvarig känsla. Stressen är tillbaka. För här sitter jag nu och försöker smälta denna vinbärskaka så jag kan fara ut och springa- innan det blir mörkt. Vilket är väldigt snart.

Åh snälla mage! Arbeta lite snabbare!

Detta mina vänner, kan, kommer att bli, högst sannolikt, världsbäst.

Där ute regnar det. Himlen är grå och asfalten svart och blöt. Det doftar av kyla och fukt, daggmaskarnas favoritlukt. Vi håller oss inomhus. I värmen hör vi hur de tunga dropparna från ovan faller ner på våra starka tak, lyssnar på hur de smattrar mot våra sköra fönsterrutor. Det är rått. Men på något vis behagligt. När regn bekläder vår dag kan vi unna oss ensamhet. Spendera dagen med oss själva. Dra upp benen tätt emot kroppen och under en filt drunkna i skrifter, en film. Musik. Hade det varit stekhet sol, fläktande sommarbrisar och fötter utan skavsår- hade jag kanske övervägt att göra något. Men nu, nu vill jag bara äta godis, se på Baksmällan (som jag nej, skamligt nog, fortfarande inte sett) och lyssna på fredagens regndroppar.

Om vi ses i någon dimma ikväll är det den som omärkbart och tyst smyger sig fram från åkrarna, ut på landsvägen.

Ha det gött!

 

Mina svarta Converse till traderafynd kom idag! Vilken glädje! Snabbt gick det. Vore det inte för att min bräda inte tål vatten, som i detta fall-regn,  hade jag begett mig ut direkt.

Är den inte världens finaste? Brädan alltså. Köpte den på en liten skejtbutik i Nelson- Nya Zeeland, där jag, med en enda blick, förälskade mig i dess äppelgröna hjul. När det blivit mörkt på gatorna tog vi min bräda under armen och rullade fram genom natten. Vi åkte longboard och sjöng beatles låtar, sen stannade jag uppe hela natten. Drack te och längtade.

ÄNTLIGEN! Ett par converse ska åter bekläda mina fötter, så som jag saknat dessa mainstream skor! Har tidigare haft två par, men de bådas öde slutade olyckligt. Sulorna lossnade. Sömmar revs upp. Jag älskade dem för mycket helt enkelt.

Men nu efter några bud på tradera vann jag slutligen dessa svarta skinnconverse för ett helt okej pris på tre hundra kronor. Vi ska bli longboard-partners! Har ju endast använt flipflops sedan jag drog, vilket är mycket farliga skodon då man vill glida runt på en bräda. I alla fall för nybörjare som jag.

Please Mr Postman kommer bli mitt dagliga soundtrack.

Ah, äntligen några dagars ledighet! ...Eller ja på sätt och vis. Jag jobbar på torsdag, men det är så kort tid att det nästan inte gills.

Oj oj, vad ska jag göra? Ni förstår, för mig känns detta som att lyssna på Calle Schewens vals då snön töat bort och fåglarna kvittrar i de nygröna björkarna. Eufori. Jag riktigt myser med tanken att jag får sova hur länge jag vill imorgon. Jag kan slöa i hängmattan hela dagen med Hypnotisören som sällskap- alltså boken, inte någon skum man med utstickande ögon och guldklocka. Eller så kan jag flanera runt på stan. Äta en mjukglass. Sippa på något gott att dricka. Jag kan boka en tripp till Irland!  ...eller ja det kanske vore lite väl med tanke på att mitt bankkonto dammar.

Har precis avnjutit pannkakor med eftermiddagssolen i ryggen. Citron och socker slår grädde och hallonsylt med bravur- hur sött och surt liksom perfekt omfamnar varandra i ljuvlig harmoni och tillsammans skapar de den absolut bästa fyllningen till nygräddade pannkakor. Blev introducerad till detta delikata sätt att äta pannkakor i Byron Bay. Visserligen blev det en del tjafs gällande namnet på dessa platta favoriter- jag och Emilia var svenskarna som envisades med att de hette Pancakes, medan resten himlade med ögonen och kontrade med att det korrekta namnet var Crêpes. Möjligt att de hade rätt, men här i sverige är pannkakor pannkakor och varken PLÄTTAR -som några envetnas om fast plättar är de  s m å  runda ena, eller Crêpes- som har matig fyllning som tex. champinjonssås.

Bara så vi får det klart för oss...

 

Jag har jobbat mesta delen av veckan. Men det gör mig inget, för då njuter jag mer av min ledighet- som i fredags då jag umgicks med mina två kanske äldsta kompisar (nu talar vi inte ålder, utan tid vi känt varandra). Och vi skrattade i kvällssolen och lämnade vår stillsamma by för stadens myller (så myllrig Umeå nu kan bli). Sedan ska jag ju till Kina i januari, om allt går som planerat. Jag behöver bara några si sådär 50.000 kronor så ska nog planen gå i lås. För jag ska bli engelskalärare där borta. Och inte behöver jag högskolepoäng, nej, endast pengar. Dessa nedrans pengar.

Igår kväll efter att jag utmattad slängt mig på sängen efter några si sådär åtta timmars arbete betar jag av tre avsnitt av Mad men. Slutet börjar närma sig, och kan med viss sorg meddela att jag nu endast har två avsnitt kvar av denna storartade tv-serie. Efter dem är det över. Puts väck. Har aldrig följt en serie lika trofast (om man nu bortser från Rederiet, Sunset Beach och Tre kronor som jag maniskt följde som godtroget barn). Och jag kommer verkligen sakna det. Men funderar på att hitta ett någorlunda substitut till mina ligga-och-slöa-i-mina-pärons-säng-och-kolla-på-tv-serier-kvällar. Kanske brittiska The office? (Alla britter jag träffat har nämligen begravt mig levandes med alla dessa lovord om fantastisk humor som ligger ljusår ifrån den tarvliga amerikanska). Californication? The wire? Six feet under? Egentligen har jag ingen koll på serier. Men tror jag kan skippa Greys Anatomy och liknande.

I alla fall så låg jag där. Åt Ben & Jerrys Caramel Chew Chew med en kanske lite väl oanständig sked. Och kollade på min snygging Pete Campbell och de andra kostymsnubbarna som gör mig knäsvag.

Så känner jag dem där välbekanta känslan av fjäderlätta ben som traskar upp över min arm. Blixtsnabbt greppar jag närmsta pappersföremål, och slår till. PANG! Det smäller. Den äckliga flugan som inte visste sitt bästa ligger hopkurad på golvet. På rygg, med de äckliga benen böjda. Jag flinar brett. "Så går det när man ger sig på Sofia! Moahaha"

Och så återgår jag till mitt tittande.

Men så på morgonen. Samma känsla  (Ja mina föräldrar är borta så jag sover i deras säng, för den är bred och så kan man höja och sänka den under ryggen). Denna gången på min mun. Reflexmässigt blåser jag ut så läpparna fladdrar och viftar med handen. Så flyger den iväg. Men hjälper det? Ack nej. Två sekunder efteråt är den där igen. Jag viftar irriterande bort den äckliga varelsen och kollar på dörren. Stängd. Fönstret är även det stängt. Hur fanken har flugan kommit in?

Så slänger jag en blick på den plats jag dödade flugan under gårdagen. Inget där!

Och inte är det första gången detta händer! Nej dessa äckliga, umbärliga och onödiga flugor är djävulens lakejer, som han väcker till liv efter att vi oskylda människor gjort allt vi kan för att döda dem.

Nu måste jag duscha i kallt vatten. Och ni kan få njuta av några bilder från thailand.

Koh Lanta. Absolut underbar ö.  Här hängde jag med fin fina svenskar från söderut.

En kväll bestämde tre av oss att vara vakna lite längre. Vi hamnade på en av alla Reggaebarer och fick en gratis bucket med, eh, intressant innehåll.

Så vi träffade två gotlänningar som vi delade den gigantiska plasthinken med (efter att de fått säga "kung keno" såklart)

Och jag kallades Madame Tiger, trots att min klänning var prydd med leopardfläckar,

Thaidude med hår fluffigare än Lambis får.

På Koh phangan med mitt norska gäng.

I ett välstädat rum.