Sakral, sympatisk och godhjärtad rakt igenom
Dörren plingade precis.
Jag sprang i mina mjukiskläder för att öppna. På vägen till dörren plockar jag upp locket till tvättkorgen som hamnat på golvet. Sparkar en sko till rätta bredvid sin partner. Drar upp linnet mot halsen för att dölja en inte så charmerande finne jag fått på bröstet. Så öppnar jag. Och jag vet precis vad det gäller.
Där står en kvinna, ganska vacker egentligen- med prydlig korklippt frisyr med guldaktiga slingor i sitt kastanjefärgade hår. Hennes ögon är sminkade med svart kajal och minst två lager mascara. Runt halsen har hon en silverkedja med en tindrande sten och kjolen hennes är varmt mossgrön. Hon presenterar sig själv, och en flicka som hon har till sällskap. Hon uppmärkasmmar jag inte lika väl. Men hon har långt tunt mörkbrunt hår och vit fladdrande långkjol, och på fötterna ett par blå sandaler med nitar på.
De båda ler så trevligt att jag inte förstår att folk med en enda snabb blick, nickar och smäller sedan igen dörren. Hur kan de veta? Men det är klart, varför skulle två främlingar annars knacka på din dörr?
Kvinnan skulle vilja prata om "den här boken" och visar mig den lilla svarta boken hon burit i sin famn. Den blänker i förmiddagssolen och sidorna är guldprydda. Jag säger "Jaha" och ler svalt. Så börjar hon berätta. Artikulerar väl varje minsta ord. Jag känner mig som en skolelev igen. Nickar och ställer frågor. Vill försöka låta intresserad, så att hon ska bli glad. Och det hela slutar med att jag får en tidning med rubriken "När ska lidandet ta slut?".
Jag kan helt enkelt inte vara snäsig när Jehovas vittnen knackar på dörren. Jag är en alldeles för god människa.
Vill ta mitt pick och pack och lämna dessa röda stugor och blåklockor
Jag är på fel sida av jorden. Det känns. För långt norrut. För nära nordpolen. För långt bort från äventyr och upplevelser. Det är svårt att andas. Som om två starka händer håller ett fast tag om min hals. Inte så att jag stryps, nej, men just så pass att jag får tillräckligt med syre för att leva.
Här händer allting jag inte vill ska hända. Sådant jag inte vill vara med om. Höra på. Se. Som Oslo, och Amy. Tragedier som där borta inte har lika stor betydelse. Kanske för att det är avlägset. Så långt bort. Kanske för att de själva lever i en ständig misär. Kanske för att de har sina egna problem att tänka på. Ta tag i. Att glömma.
Bali. O vad jag saknar Bali. Jag saknar att färdas runt på en opålitlig moped. Artigt tacka nej till taxichaufförer (Ma'm, taxi?...Maybe tomorrow?). Känna doften av rökelser vid varje gatuhörn. Dricka Bintang och lyssna på Bob Marley. Ta av flipflopsen och känna de kalla plattorna, som klär golven i varje liten affär, mot fotsulorna. Pruta och åter pruta tills vi båda faller i skratt och känner oss nöjda med priset.
Om jag inte kommer mig iväg snarast så kommer jag förgås. Sjunka in i en grå sörja för djupt för att någonsin kravla mig upp. Men jag är fattig. Har inte mycket pengar, och pengar är den lilla ingrediens jag behöver. Som pärlsockret på nyjästa kanelbullarna. Så vad har jag för val, att jobba såklart. Bo hemma. Och jobba.
Min fina mask som jag köpte i Ubud, Balis absoluta kulturstad där konst och musik är dess prägel, för 40.000 rupiah - det vill säga trettiotre svenska kronor.
Spöland är vid liv med ljudet av musik och getost
Fredag. Min snart 16årige lillebror hänger på festival bland ölburkar och smutsiga converse. Jag, en myndig tjugoåring, har jobbat i fem (ynka) timmar (-skönt!) samt övningskört i ett idylliskt västerbotten tillsammans med mina föräldrar.
Det är ansträngande att övningsköra. Det är värre än mina dagliga joggingrundor kan jag lova. Pappa är alltid så långsam på att berätta vad som komma skall. Vilket resulterar i att jag får hjärtattack då han skriker "HÄR! HÄR SKA DU SVÄNGA!" Och trycker ner foten i golvet i hopp om att hitta en oexisterande broms och koppling på passagerarsidan. Jag fräser till svars att det är omöjligt för mig att göra någonting bra när jag blir informerad om det i sista sekunden. Så jag spelar hopplöst offer som inte har den misnta medvetenhet om situationen.
I baksätet hör man mammas vilsna utrop, flämtningar och varningar. Som luft för mig och pappa.
Vi åkte till en gård där en dansk kvinna (hon var definitivt dansk, hörde det på hennes något bräkande accent, men jag förstod ju precis allt hon sa vilket gjorde mig något osäker) tillverkade sin egna ost. Getost. Fetaost. Messmör. Hon var vithårig och klädd i sltina paltor. Hon hade ett trevligt leende som dock skymtade en viss osäkerhet. Gården var omringad av en övervuxen trädgård. Gräset nådde till knäna och klöverblommorna dominerade i det gröna. Hon hade en fin Border Collie som utmattad la sig på golvet då vi inträdde det röda gamla huset. Det var rörigt, men med en viss hemtrevnad. Som om hemmet endast var en plats för att vila efter allt jobb med getterna.
Vi köpte såklart ett kilo getost. Himmelsk getost. Och en burk fetaost. Och så kom pappa på att jag tyckte om messmör då jag gick på dagis, så han skulle ha en burk av det också, och så gav han mig ett glatt leende. Jag log tillbaka, för vad gör man. Jag har väl inte ätit messmör på ett bra tag, men har man en gång tyckt om något så gör man väl det för resten av livet...eh..
Nej, nu ska jag gå ut med Hiro. Har vräkt i mig en pizza så att orka springa känns ganska långsökt. Och efter det ska jag fortsätta att kolla på New York, New York - en av tre filmer jag fick låna av min vän Nina. Ett fodral med tre musikalfilmer. West side story, The sound of music och så NY NY. Åh, Sound of music är helt magisk. Och Julie Andrews så oskuldsfullt vacker. Och Robert De Niro som ung, åh min gud!
Framtiden knackar på dörren
Hjälp! Plötsligt känner jag hur lite av en panik strömmar genom mina vener. Samtidigt som trötthet fyller mitt huvud. Det är den där jävla framtiden som åter gör ett försök att träda in i mitt liv. Jag skriker åt den på andra sidan dörren att den ska låta mig vara. Men den tycks inte bry sig om mina bitska ord, utan fortsätter att knacka, nu något hårdare.
Knappt har man kommit hem så slänger sig en massa frågor och ansvar över mig. När ska du plugga? Körkort? Vart ska du bo? Du ska väl flytta hemifrån? Vad vill du jobba med? Vad ska du jobba med tills dess? Vad händer härnäst? Vad? När? Hur?
Släng hit en tvångströja för allt detta kommer ta knäcken på mig. Jag kommer explodera som Katy Perrys alla fyverkerier!
Jag har fått svar på mitt intressemejl, eller vad man nu kan kalla det, gällande att bli engelskalärare i Kina. Gjorde ett engelskatest och därefter skulle man skicka ett mejl till denna organisation. I dagar har jag väntat spänt på ett svar, och så idag kom det. Från en viss Petter som meddelade att mitt test såg bra ut, samt bifogade tre filer med information om vad arbetet innebär, villkor och så vidare. Och en anmälningsblankett förstås.
Det börjar med att jag bubblar av glädje. Men efter ett tag inser jag helt plötsligt innebörden med detta. Och det är då paniken och tröttheten kommer in i bilden. Jag vet inte om jag kommer ha råd att åka dit, visserligen får man betalt, men då pratar vi max 4000 sek i månaden. Och så vill jag ju efteråt i sådana fall åka till norra thailand, vietnamn, kambodja och laos efteråt. Och så har jag ju knappt varit här i Sverige och så ska jag bara åka iväg igen. Och så vill jag ju eventuellt åka till Oslo också. Och tänk så gammal jag kommer vara när jag slutligen börjar plugga.
Usch. Jag börjar må illa.
Sedan så förstår jag inte vad denne Petter menar med detta krav:
1. Minst 80 poängs högskoleutbildning (Helst en examen)
Hjälp mig ni bildade människor? Menas det att jag måste ha pluggat på uni? Men de säger ju på sin hemsida och i informationen att man inte behöver utbildning?
Nåväl, för att lugna mig bjuder jag på några bilder från Boracay i Filippinerna.
Myten jag avslöjade
Många tror att man går ner i vikt när man är ute och reser (läs backpackar). Att man likt robinsondeltagarna sakta men säkert magrar i samma takt som huden blir brun och fräknig. Att revbenen börjar sticka fram och armbågarna förvandlas till sylvassa spetsar. Och samtidigt som man blir allt smalare så vandrar man ju så mycket, bär sin tunga ryggsäck och simmar i strömt vatten, vilket då leder till att magmusklerna börjar framträda och vaderna byggs upp till snygga vältränade stjälkar.
Allt detta, mina vänner, är så långt bort ifrån sanningen man kan komma.
När jag kom hem till Sverige och ställde mig på vågen för att bevittna sanningen fick jag till min förkräckelse se att jag gått upp tio kilo. TIO. Förstår ni? Det är typ mitt gamla jag och en Sjakal. Tio mjölkpaket. Tio...ja TIO KILO. Visst hade jag förstått att jag hade gått upp. Mina jeans satt något tajtare än tidigare. Ansiktet var något rundare. Och mina nyckelben hade liksom slukats. Men där borta spelade det som ingen roll. Jag levde utan komplex och hämningar. Man var ju alltid smutsig, lite svettig och orakad.
Okej, i Thailand gick jag ner. Malaysia likaså. Jag levde på nudlar, buljong och öl. Men under sista veckan i Filippinerna reste jag med två engelskor. De enda engelskor jag tyckt om, ömsesidigt. De var hemskt roliga och vi skrattade åt tyskar som ljög om att de var piloter och vi dansade med filippinska barn till Justin Bieber. Men det fanns ett litet problem med dessa två, de ville nämligen alltid att vi skulle ha "pudding" efter middagen, eller lunchen, eller egentligen när som helst. Pudding, efterrätt alltså inte pudding som chokladpudding. (Pudding ska läsas med riktig sådär snoffsig engeleskaccent. Då munnen blir som ett litet o). Så vi åt en massa glass. Och mer glass. Och så lite pommes på det. Lite chips. Och så fastnade jag. Och inte blev det bättre i Australien där skräpmaten regerar med järnhand. Man åt frukost på Subway och käkade kakor till middag.
Varför frågar du. Jo, för att det är den billigaste födan där borta, down under.
Hur som helst. Mina kläder hemma i byrålådan passade inte längre. Alla mina fina kjolar. Klänningar. Shorts. För trånga. Jag föll på knä. Grät. Hatade mig själv som inte lagt ut alla mina pengar på nyttiga sallader. Men det var väl ändå inte mitt fel att rågbröd inte alls existerar där borta.
Så jag började träna igen. Så som jag gjorde innan jag åkte iväg. Nästan varje dag springer jag minst 8, 5 kilometer. Och så cyklar jag till jobbet såklart, som blir en mil fram och tillbaka.
Jag har inte gått ner mina tio kilo, men kläderna passar i alla fall igen. Och det där med att jag önskar jag käkat sallad i fem månader är glömt. Jag njöt ju trots allt av mina mjukglassar för 50 cent och toastmackor med jordnötssmör.
Och så funkar denna låt, helt underbart bra att springa till. Sådär mimsjunga med rynkat ansikte, knytna nävar och riktig känsla i varje rörelse. Låten, något cheesy, men hallå snubben har ju rätt!
Avslöjade även att Google translate verkligen har sina brister när det kommer till att översätta språk. (Okej ja, jag var tvungen att översätta detta norska mejl eftersom jag inte alltid förstår)
melbournes äckligaste cupcake I reckon.
Harry P är på G
Har precis köpt biljetter till filmen jag längtat efter sedan jag fick nys om att det skulle bli filmatiseringar av samtliga av de älskade böckerna. Imorgon klockan 21.30 ska jag få uppleva spännande och något sorglig magi! Åh vad jag längtar!... Samtidigt som jag inte riktigt kan förstå att det här är det fullkomliga slutet. Efter det här är allting över. Och Harry Potter förvandlas till ett vackert minne. De absoluta sista biljetterna bredvid varandra hamnade i jag och min brors händer. Tack Gud!
Nåväl, måste pysa till jobbet! Adjö.
Bekännelser från en ofrivillig wannabe
Har blivit mainstream. En av alla andra. En ofrivillig wannabe. Det hände bara, mitt framför ögonen på mig. Jag märkte det knappt, men här står jag med varningsignalerna tjutande i blinkande rött.
För jag handlar kläder på HM och önskar att jag åkt på Peace & Love. Läser bloggar och äter müsli till frukost. Jag tycker inte musiken på krogen är duglig förrän Rihannas S&M spelats. Har färgat nagellack och klagar högt om mina håriga ben. Jag saknar att bära converse och ska köpa nya strumpbyxor med svartaprickar på. Och sen har jag mittbena vid festliga tillfällen. Jeansjacka. Skinnjacka...Listan är lång.
Har jag alltid varit så här? Är det här att växa upp? Jag ska vara tjugo, men märker ingen skillnad på min egna ytligapersonlighet och 15åringars. Mest av allt saknar jag min gamla musiksmak. Den är försvunnen, borta. Önskar att jag kunde få låna Marodörkartan, bara en kort sekund. Så kunde jag kanske hitta igen den. För just nu har jag fastnat i all komersiellmusik, sånt där skit som spelas allt jämt och som alla kan sjunga med i. Det blev så när jag var borta. Antingen var det Bob Marley eller Katy Perry, och nu är min hjärna och mitt hjärta förgiftade.
Vad ska jag göra? Ock ock.
Det här kläderna är från hm såklart. Och tusenpers, och några till, har säkert detsamma.
Ensam med santa-maria-drömmar och sex på radion
Jag skulle vilja äta tacos. Jag vill att det ska vara fredag, den typiska tacokvällen. Och köket ska vara lite dovt upplyst. Ljus ska stå tända på bordet. Vi ska ha dukat med de vita tallrikarna från ikea. Och de större glasen med vågräta ränder. I små skålar ska alla tillbehören ligga. Gurka. Tomat. Paprika. Ost. Allt. Och isbergssallad såklart. För att inte tala om hemmagjord guacamole och sedan en tacosalsa, Medium. För mild är för mild och hot är lite väl för mina smaklökar. (När det kommer till thaimat får det gärna finnas lite extra chili. Men ska den vara blandad med sliskig tomatsås, och inte färsk, så avstår jag.) Det ska finnas nyvärmda tacoskal och tortillabröd, tillräckigt för minst fem portioner per person. Och det skulle vara så gott så gott.
Men här sitter jag framför datorn. Egentligen inte särskilt hungrig. Och utan kännedom om vad som skall serveras ikväll. Ja, nu låter det ju som att jag har en mexikanskokerska som står i köket tjugofyrasju bland stora svarta grytor och med ett volangförkläde över bröstet, som glömt bort att överlämna mig Veckans Meny vilket gör mig vilt frusterad och i nära tillstånd att avskeda henne men innan daska henne på huvudet med mina välmanikyrerade händer...Fast egentligen är det bara jag hemma och jag har ingen aning om vad kylskåpet innehåller bortsett från möjligtvis en burk sill, eller vilka som kommer göra mig sällskap till middagen.
Innerst inne hoppas jag, som den bortskämda tjugoåring jag är som bor hemma med mina föräldrar, att mor min skall klampa in med två påsar från ica, fyllda av tex mex läckerheter.
Glädjs i alla fall åt att min vackra pärlklänning från Beyond Retro åter finns i mina ägor. Hämtade den hos min syster i Stockholm där den hängt i hennes hallsgarderob under tiden jag varit ute på resande fot. Nu gäller det bara att finna ett tillfälle att bära den. Ska någon hålla bröllop får den gärna bjuda mig! ( ...Även om jag nust nu lyssnar på Good Charlottes album Cardiology, eftersom låtarna erinrar mig om Australien, där detta garagefjortispunkrockband är väldigt populära. Särskilt den här. Och att lyssna på GC är kanske inte prio ett när det kommer till bröllopsgästers personligheter)
Stockholm i mitt hjärta
Det är något med denna svenska huvudstad som trollbinder mig. Kanske är det mälaren. De grönskande träden som svajar i julivinden som parkfulla buketter. De okonstlade kullerstensgatorna. Doften av våta löv och varma moln.
Stockholm bär en atmosfär fylld av lugn och sorglöshet, samtidigt som jag skönjer en glimt i dess ögon. En glimt av mystik och äventyrslust.
Alltid lika underbart att besöka den. Alltid lika plågsam att lämna.
Besöket blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig, på flera plan. Men jag är en trogen följerska av ödet, så varje incident och händelse är menat. Så inte jag klagar inte.
Jag tog inte så mycket bilder. Så dessa får tyvärr göra sitt bästa för att representera dessa tre dagar. Tre dagar då jag skrattat,ätit, shoppat loss på hm med mina presentkort från julas, samt gått och önskat att jag kunde fått dansa lite mer.
Svalkande islatte från Espresso house en stekhet lördag. Går du längs Regeringsgatan så traska in på Espresso house där min syster jobbar. Oslagbart.
Jag och min underbara systerson Frank med sina charmerande babyvalkar.
Fredagsflörtiga Sofia
Jaha. Gud så jag har svettats. Och svettas. Delvis på grund av att jag just medverkat i fredagsflörten på p3 som jag avslöjade här om dagen, men samtidigt just eftersom jag suttit med mobiltelefonen krampaktigt mot örat i säkert en timma (eller okej, kanske 45minute, 40? har noll koll) inne i vår stekheta inglasade altan. Men gud så kul jag hade
samtidigt som armhålorna blev allt våtare.
Det var kanske lite spänt. Och även om jag inte kände mig så hiskeligt -super -nervös så kunde jag känna hur det darrade till inom mig när jag hörde hur Charles, programledaren, laddade en fråga riktad mot mig. Det var inte det att jag tänkte på alla dessa tusentals lyssnare och deras åsikter och synpunkter, kritik och aspekter, jag tänkte på mig själv. Jag tänkte att jag ville visa min bästa sida för mig själv. Övertyga mitt ego att jag är den jag är. Och tydligen så gick det hem. Tre killar fick chansen. Jag valde en utav dem.
Åh så kul det var! Haha. Känner mig nästan töntig där jag nu svävar på moln över min egen insats. Radio är galet kul. Och på någotvis tror jag att p3 ska ringa upp och bedjande be mig att jobba för dem. "Sofia, du var fantastisk! Alla killar föll som flugor. Vi på redaktionen är helt paffa. Vilket program det blev! Tack vare dig! Åh, Du måste bara jobba här! Här och nu! Vi ber dig!" Och så går de ner på knä med händerna knäppta framför ansiktet.
Ja nog får jag drömma.
Nu måste jag packa klart! Åker till stockholmen över helgen med min käraste vän Anna Lindstedt...nej inte för att träffa unge herr Johan jag talade med i telefon, utan för att njuta av min sista lediga helg på sex veckor. Hejdå norrland!
Okej, min nervositet har sin grund i att:
JAG ÄR VECKANS SINGEL!
Ni som lyssnar på p3 mer eller mindre måste förstå vad detta betyder. Yes! Precis! Jag är personen som intresserade individer ska få möjligheten att ringa till genom programet Christer i p3s "Fredagsflörten". Tre killar kommer alltså göra allt i sin makt för att få mig på fall. Svara på programledarens och mina prövande frågor. Vänta i telefonkö. Och slutligen framhäva sig själva till gudomliga uppenbarelser för mina öron innan jag slutligen väljer, endast och endast EN utav dem. Att tusentals lyssnare finns där framför sina radioapparater med fåniga leenden gör nog inte saken bättre.
Inte för mig heller.
(...Och förhoppningsvis blir det så här också...Kanske ringer noll killar in och P3 får rädda situationen genom att be redaktionens småbröder slå en pling. Ja tanken har slagit mig)
Så som mitt hjärta bultade idag morse då de ringde och vår intervju gjorde. Självklart gjorde jag allt i min makt för att skapa ett genuint intryck och inte prata varken för bred norrländska eller ytlig stockholmska (som ibland brukar ske). Visserligen var jag kanske inte alltför nöjd över presentationen eller några av de frågor som denne vikarie för Christer och Morgan ställde- eftersom de fick mig att målas in i ett hörn utan minsta möjlighet att hoppa över det nysvabbade golvet. Men i slutändan kändes det ändå helt okej.
Ja, jag har ju alltid sagt att jag velat delta. Och nu är det förbaske mig min tur! Egentligen mer på skämt. Känner inga direkta lockelser för att hitta någon själsfrende. Men vad fanken, man måste få ha lite kul ibland.
Nervositeten kommer dock fortsätta. Ända tills på fredag tills, ja jag vette tusan egentligen.
Här en bild från i lördags. Dagen efter att jag skickade in min lustiga ansökan till sveriges radio. Tänk så ovetandes och naiv jag seglade igenom min kväll.
Försöker slappna av med Taube och kärleksnoveller
Jag är nervös. Eller inte nervös, men något liknande som jag inte riktigt finner ett ord för. Lite begeistrad med. För jag har gjort något lite småtokigt, rent på skämt. Men detta skämt, detta lustiga agerande, har successivt förvandlats till allvar. Som vatten i en kastrull på en varm platta. Från att stilla ha legat där i kastrullen av borstat stål börjar vattnet nu att bubbla. Och de där bubblorna blir allt större...
Nej, jag har inte gömt ett lik i garderoben som nu börjat lukta. Faktum är att jag...Eller...Jag vet inte om jag har mod nog att berätta. Kanske imorgon. Kanske inte alls. Jag gruvar mig. Anonymitet är kanske det bästa alternativet. Sen är det upp till var och en att själva upptäcka min småtossiga handling.
Lyckligtvis är det allsång ikväll, det kan nog få mig på andra tankar! Åh så skoj! ... Ja, jag är en riktigt pensionär som sitter där framför tvsoffan och sjunger med i alla låtar (även de jag inte kan) och hade Måns Zelmerlöw, denna charmiga yngling med det vackra leendet, gått förbi mig på gatan hade jag sannerligen nypt honom i skjärten utan att ens tveka.
På väg hem från jobbet idag passade jag även på att shoppa loss lite. Visserligen hade jag själv inga pengar, men min gamla barndomsvän från byn hade sin plånbok full. Returcentrum i vännäsby är en städad soptipp där kaffekopparna står på rad och de lågklackade skorna är utplacerade med sina partners. Jag fyndade sju böcker. Fem kronor styck. Ja, Akademibokhandeln är rena maffian i jämförelse. Nu ska här drunknas i Alice Munros vackra noveller, de fungerar lika bra som allsången när det kommer till att bryta ur min nervositet. Here I come hängmatta!
Sådär cirka femton timmar och tjugo minuter senare
Har just kommit hem från jobbet. Slänger en blick på klockan, 21.38. Lämnade denna villa en någorlunda solig morgon klockan tjugo över sex. 06.20 digital tid. Nu sträcker sig däremot en dyster och grå himmel sig över mig. Ryggen värker. Benen vrålar efter något att sitta på. En stol. Allra helst en fåtölj. Kanske en säng. Armarna är tunga som bly. Magen är så mätt så mätt eftersom jag vräkt i mig både gudomlig thaimat och smarriga chokladbollar.
Medan ni andra öppnar champagneflaskorna, fickpluntorna, whiskeybuteljen, folkölen eller vad ni nu kan tänkas dricka en fredag som denna så ska jag lägga mig i sängen och njuta av det tredje avsnittet av Mad Men säsong fyra. Mina föräldrar firar bröllopsdag- grattis! Men vill gärna inte reflektera mer på vad de kan tänkas göra just ikväll. FF hela natten lång.
Godnatt!
Grön ovisshet och Homecoming
Har svettats mest hela dagen. Deodorant har haft samma effekt som en droppe i öknen. Mitt linne har klibbats mot ryggen. Halsen har skrikit efter vätska, iskall sådan, helst lingondricka eller vanligt hederligt vatten. Kinderna har brunnit röda i hettan. Fötterna har bönat om att bli befriade från de varma sockarna. Men man ska inte klaga. Det är bara sommar tre månader på ett år som består av tolv (grovt antagande). Så jag biter ihop och breder på lite extra deodorant. För jobb är inte driekt prio ett heta dagar som just idag.
Mina planer för sommaren är ganska oklara. Jag vet att jag ska jobba. Och så ska jag till det vackra Göteborg i augusti med två av mina syskon för att bevista Way out West- vilket resluterat i att jag nu flitigt lyssnar på Kanye West. Men resten är oplanerad. Kanske möter jag en mörk främling som berövar mitt hjärta där jag sitter på en uteservering med en solnedgång i ögonen smuttandes på ett glas rosé? Kanske tar jag det efterlängtade körkortet? Eller vinner danstävlingen som hålls i Gräsmyrslogen?
Förhoppningsvis så friar Måns Zelmerlöw, helst genom att sjunga till mig från allsångsscenen. Men det vore kanske förmycket begärt.
She's got deep brown eyes that've seen it all
Hej! Jag är tillbaka här på bloggen. Mer levande än någonsin, trots att melankoli ibland spricker upp i mitt sinne. Jag känner mig som ett komplicerat pussel på 9999 bitar föreställande en orange tegelvägg som slutligen blivit fullbordat. En vit duk som nu fylls av prunkande penseldrag. Det sista pipet från mikrovågsugnen. En soluppgång.
Idag har jag stått på svensk mark i femton dagar sedan jag lämnade den en kylig januarikväll då bilarna hade tung snö som fripassagerare och varje andetag förvandlades till vit rök. En kväll jag var ovanligt lugn trots att jag visste att jag ensam skulle luffa runt på andra sidan jorden i över fem månader.
Här i min by ute på landet, där korna lugnt tuggar i sig av grönt gräs och midsommarblomster växer i dikesgrenen, har jag nu varit i tretton dagar. I tretton nätter har jag sovit i min säng. Och ibland känns det som att jag inte varit borta. Som om jag varit här hela tiden, fast med slutna ögon. Så jag gått miste om att man nu kan köpa Daim Päron och att min pappa slutat att snusa. För min resa, den känns så avlägsen. Som om den istället för att följa med mig tillbaka, stannat kvar där borta. Som att jag ser på den genom en immig ruta från ett flygplan. Den vinkar på mig där nere. Jag vinkar tillbaka. Och den ber mig komma tillbaka. Men jag vet inte om jag kan.
Det känns bra att vara hemma. Faktiskt helt okej. Men aldrig att jag saknat det. Inte sådär att mitt hjärta knipit åt och jag önskat att jag inte befann mig där jag befann mig. Kanske har jag tänkt på det, på min familj, mina vänner, smör och så vidare. Men aldrig, aldrig att jag hade velat byta. Och hade jag fortfarande varit där, ute på resande fot, hade jag kännt likadant.
Jag skulle kunna prata om mina äventyr i all oändlighet. Om personer jag träffat, sådana jag tyckt om och sådana jag önskar att jag aldrig hade träffats. Om vackert väder och skavsår. Simpla frukostar och vilda åkturer. Men jag tar det lite pö om pö tror jag. Om ingen frågar förstås. Ja, om det inte är något i stil med "Vad var bäst?" För då får jag tunghäfta och efter vis måtta häver jag ur mig ett krystat svar. Men fråga mer specifikt, mer, ja ni vet, då svarar jag utan problem. Och ni ser säkert hur mina ögon börjar glittra och hur ett leende sprider sig över mina läppar. Har redan märkt hur jag börjat förvandlas till en person som ständigt säger "...Som när jag var i Australien. Då..." Vilket förmodligen kommer anses som ganska irriterande för vissa. Men jag kommer, kan, helt enkelt inte låta bli.
Kanske är jag en ny person. Kanske är jag egentligen samma gamla fast med lite mer att berätta. För inte har jag blivit klokare eller visare. Bara en tjej med lite mer erfarenhet gällande hur man hoppar bungyjump och prutar sig till ett par snygga örhängen. En tjej som nu kan prata, utan att vara blygsam, ganska bra engelska och som skaffat sig en fjäder i håret.
Och brännan min har börjat att avta (eftersom vi inte har haft lika mycket sol här uppe i norr). Men innuti, långt där inne, finns alltig kvar. Och jag tackar mig själv för att jag var så galen som åkte ensam.
Bangkok. Jag Drunknar I Denna Meteropol
Har skrivit ett inlagg pa resedagboken. Ni som vill far hemskt garna skriva upp er pa mejllistan sa far ni ett fint brev nar jag uppdaterat den. Kanns som att jag bara vill skriva har nar jag har nagra fina bilder att komma med.
Kan dock saga att Bangkok verkligen slukar mig med hull och har. Overallt. Manniskor. Manniskor och bilar. Jag kanner mig hemskt liten. Men det ar jag ju ocksa. Men jag gor allt for att kravla mig upp. Till att, atminstone, komma mig fram. Jag njuter dock. Det har ar. Overkligt.
Mot Rymdens Norrskenssky Och Markens Snö, Det Gamla Året Lägger Sig Att Dö. Och Jag Lämnar Sverige Med Lugn.
Jag är lugn. Lite väl lugn. Så lugn som jag aldrig varit förut. Det känns annorlunda. Det känns, förvånande. Jag såg framför mig hur jag skulle vända och vrida mig under natten. Hur jag skulle knipa ihop ögonen och tvinga kroppen att slutligen somna. Jag trodde jag skulle springa fram och tillbaka i rummet. Räkna upp packningen högt för mig själv. Bita mig i läppen och hålla mig för det klappande hjärtat. Men icke. Här sitter jag med en normal puls.
Jag tror jag inte riktigt har förstått vad jag håller på med. Att jag ska lämna detta land där jag alltid känt mig trygg. Där jag kan göra mig förstådd och betala vad som anges. Där jag får äta mitt bregott på skogaholmslimpan och böja mig ner under vattenkranen för att släcka törsten. Nej. Jag har nog inte riktigt förstått det här.
Klockan tjugofem över tre imorgon eftermiddag landar jag på Bangkoks flygplats. Där ska jag bli upphämtad av en arbetskompis (ja, fult ord) kompis kompis med en skylt som ska bära mitt namn. Tydligen kan han inte särskilt mycket engelska men är förmodligen väldigt trevlig eftersom han faktiskt tar sig tiden att hämta mig- En vilt främmande blekfis med en tung ryggsäck och ett par slitna jeans. Och jag ska få bo på hotell i tre nätter. Mamma har varit så snäll att ge mig det i julklapp. Vilken mjukstart! Jag vet! Men. Det kan nog kännas ganska bra. Sedan får vi se om jag väljer att stanna där så länge som det är sagt. Jag menar, snygga surfaustralienare med härlig bränna hänger nog inte på hotell där frukost ingår.
Stockholm har tagit väl hand om mig. Så pass väl att Umeå sjunkit ännu mer i mina ögon. Vilset fumlar det i skuggan. Jag vill inte tillbaka dit. Spöland för all del, med sin vackra idyll där jag ramlat på grusvägen fler än en gång på cykeln, men alltid skrapat bort de små stenarna från knät och rest mig upp igen. Men inte Umeå.
Jag skulle ha lagt upp några bilder från nyår om jag bara hade haft min kamera här. Men den lämnade jag kvar hos min syster. Hon ska få låna den eftersom jag missar det ögonblick jag blir moster och det hade varit alltför mycket att tänka på att ha den med mig.
Jag missade nyårets storhet. Jag kunde aldrig inse dess betydelse, det alla andra talade om, upplevde. För mig kändes allt som vanligt. Är jag sjuk? Jag brukar alltid bubbla av känslor men de senaste dagarna har jag som sagt varit, lugn. Det måste vara någon motsatseffekt. Fyrverkerierna kändes avlägsna och snön på balkongräcket smälte under armen. Och jag förstod ingenting. Jag var lycklig. Jag var glad. Men det hade inget med att jag fått leva ännu ett år på denna jord. Jag var glad för jag var glad. Och natten spred sitt leende. Mina pärlor på klänningen glänste. En Van Gogh bild på väggen. Mjuka händer. Blå ögon. En vass haka. Utsikten över ett nyvaket och grått Stockholm. Onomatopoetikon. Starkt kaffe. Värme. Och skratt. Massor av skratt. Det blev min nyår. Min start på detta år jag alltid kommer minnas.
Adjö vänner och bekanta. Okända och kända. Mejla mig och spana kanske in min resedagbok ifall ni vill läsa mer än vad som kommer att skrivas här. Vi hörs och ha det så jäkla bra! Skratta och lev. Älska och njut av varje sekund. Kramar.
Ett Kärt Återseende
För över tre år sedan var jag på språkresa i England. Något som jag sedan en tid tillbaka trånat efter. Jag skulle få öva min oerhört charmiga engelska. Befinna mig i ett annat land. Skaffa massvis med kompisar. Och självklart njuta av en strålande semester. När jag sedan fick mina föräldrars medgivande samt min kära vän Nina som resekompis, sköt hjärtat ut de mest färgstarka och sprakande fyrverkerier. Soldagar blev det dock inte många utav trots att vi befann oss på Englands turistort Brighton (som beskrevs som solig och varm där det ligger i söder. Fast vad förväntade vi oss egentligen? Det är ju England vi talar om). Nya ansikten fanns det då desto fler av.
En av alla dessa människor man kom att stöta på hette Frida. Hon var topp tio snyggast av alla tjejer som åkte med Ef. Glöm förföriska italienskor och blåögda finskor. Frida hade det som fick alla att vända sig om efter henne. Jag träffade henne och Josefin i kön till det "fabulösa" Ef-discot man kunde inträda på helgerna. Nina var spårlöst försvunnen och jag letade febrilt efter hennes (då) platinablonda kalufs. Så fick jag syn på dessa två söta flickor med vänlig uppsyn. Jag kände igen dem sedan tidigare och så började vi prata. Väl inne på discot (ja, disco- inget "uteställe". D.I.S.C.O.) hittade vi slutligen Nina och sen sa det bara klick!
Och sedan dess var vi fast vid de två flickorna från Eskilstuna.
Vi har hållit kontakten någorlunda. Kanske inte alltid skrivit på msn eller facebook. Men, på något vis har vänskapen aldrig bleknat. Så idag träffade jag äntligen denna vackra skapelse vid namn Frida. Senast vi sågs var över två och ett halvt år sedan. Men hennes leende och skratt är densamma. Det bruna håret och den gnälliga, charmiga, dialekten. Fast tycket efter idrottskillar med mjukisbrallor instoppade i de vita tubsockarna har slocknat. Lyckligtvis!
Mitt I All Huvudbry Har Jag Ändå Min Småbarnsmorsamedmassoravbekymmer-humor
Kalla mig larvig om du vill, men jag plågas av att inte minnas vilka böcker jag läst. Jag måste minnas varje en av dem. Från den första pekboken på dagis till den senaste som avnjöts tillsammans med en kopp kaffe. M Å S T E- verkligen. Frågar du mig om jag läst den boken kan jag inte svara kanske, nej jag måste ha ett konkret svar. Ja eller Nej. Och frågar du mig vilken bok jag senast läst kan jag inte bara vifta förbi frågan. Jag måste svara och det måste vara rätt. Är det lästa böcker för ett år sedan som du undrar över gäller samma sak. Kan nämligen inte bara släppa alla lästa böcker även om de börjar blekna i minnet. Jag måste stå där och grubbla i minuter tills jag slutligen har svaret, fast du i den stunden kanske önskat att du aldrig frågat.
Det är som med kändisar. Vilken film är han med nu igen? Eller Vem är det som sjunger nu? Kan inte släppa det. Du säger att vi glömmer det där. Jag instämmer. Men hjärnan fortsätter ändå att bläddra igenom alla dammiga arkiv. Springer fram och tillbaka under den dinglande lampan i taket och försöker hitta rätt bland alla miljontals lådor att dra ut. Så håller den stackarn på tills jag antingen helt mirakulöst glömmer bort det (för en stund) eller faktiskt hittar rätt svar.
Men nu har jag grubblat så länge så länge att jag har ont i huvudet. Andfådd och med tydliga svettfläckar på skjortan bläddrar den stackars hjärnchefen desperat bland papperna i mappen Lästa Böcker. Förgäves. Vilken bok läste jag efter Tusen strålande solar? Innan jag inledde I en annan del av Bromma? Vad läste jag däremellan? Vad? Vad? Kan ingen höra min förtvivlade röst?! Hjälp mig från denna tortyr innan jag förgås!
Lyckligtvis har jag den här boken att försiktigt varva ner med när smärtan bränner som värst. Den är förträfflig där den blandar underbar humor med det sanna allvaret. En bok jag börjar flina (brett och oroväckande) åt i tunnelbanan. Konstigt att jag alltid finner småbarnsmammor och deras problem så himla lustiga och gripande. Jag som inte har någon som helst erfarenhet inom de dilemman de måste utstå. Och ändå nickar jag, ler, rynkar på pannan och gapskrattar. Som om jag faktiskt kunde relatera till det som skrivs.
Allt Som Du Gör Blir Till Pärlor
Rädslan över att sluta som bankrutt och tvingas sova på en smutsig trottoar med en kartongbit vid fötterna där jag med svart tuschpenna klottrat texten PLEASE HELP ME, I'VE GOT NO MONEY. NOW I CAN'T GO HOME- har börjat avta. Jag känner mig allt mer säker gällande allt som har med resan att göra. Visserligen så kan jag ligga vaken en stund om nätterna och tänka hur det är att sova i en ranglig säng med en knagglig madrass och en lånad smutsig filt. Men sen somnar jag sött. Som ett barn.
Därför har jag idag när jag och Jessica traskat in på de flesta secondhandbutiker här på söder unnat mig en liten liten present. (Även om jag just igår faktiskt gick lös på Apoteket. Köpte upp hela affären. Nåja inte hela, men slutade på en summa på över åttahundra kronor. Fast det var ju saker jag behöver, v e r k l i g e n behöver. Så som myggmedel, åksjuketabletter, resorb, plåster, solkräm osv.)
- God jul och gott nytt år Sofia Önskar Sofia. Här får du en sockersöt klänning att ha då klockan slår tolv och färger exploderar i den svarta skyn. Det är du värd.
