Nu menar jag inte Alex Schulman, Andreas Carlsson, Joakim Thåström eller farfar, nu snackar vi Idol-Idoler som möjligtvis är ett fåtal pannkakssminkade trettonåringar med vit eyeliner, blonderat risigt hår och märkliga plutande munnars idoler. Därför anser jag att kalla dem "idoler" är att gå till överdrift eftersom Idol betyder "Förebild", "Hjälte" och "Avgud". Har i och för sig inte något alternativt namn för dem, möjligtvis "Tv4 inkomster" men det är bara en tanke.
Hur som helst så hade det snöiga Umeå äran att ta emot årets två Idolfinalister plus en tjej vid namn Tove. MVG- Victoria Gallerian var fullproppad med folk, allt från barn i gröna overaller till gamla tanter med baskern på sned. Såklart kan jag som Idol-nörd inte undgå ett sådant evenemang så jag och min blonda kompis (möjligt att hon vill vara anonym)traskade in i gallerian. Till vår besvikelse fick vi ingen glimt av varken "Idolerna" eller scenen de stod på, att komma tio minuter innan start är inget att rekomendera i dessa idol-tillställningar. Vi hade ingen lust att trängas bland övriga svettiga människor i dunjackor så vi nöjde oss med att lyssna. Hörde dock inte allt men åtminstone Walking In Memphis med Calle och Higher med Erik- resten blev endast bakgrundsmusik.
Efter att jag och min Blondin spanat in skor så skulle hon vidare till sitt arbete och jag lämnades kvar. Jag strövade runt, köpte underwear på HMs rea samt en kjol och äääntligen ett par vinterdojjor (det sista 36paret) på skopunkten. Thank God for that!
När jag var klar gick jag mot gallerian igen för att se om det hela var över. Blev förvånad när jag ser att signeringen fortfarande pågick. Ringde min kära bror för att höra om han fått en autograf, han stod i kön sa han. Jag funderade rätt länge, gick igenom konsekvenserna av en signering. Hur skulle det gå för mitt rykte? Tillslut ställde jag mig där bredvid och intalade mig själv att alla redan tycker jag är konstig och att jag faktiskt gillar Calle och Erik- att Tove satt där emellan dem gjorde mig dock mindre pepp.
Okej, tänker ni nu. En autograf och ett kort, det kan hon väl få ha utan att vi ska mobba henne. Men det är mer, för att få hälsa på dessa "idoler" måste man köpa en skiva för 150 kronor. Gissa vad jag gjorde?

Jag och Erik blev grymt fula. Jag var helt ovetandes på att bli fotograferad, därmed storleksskillnaden på ögonen. Är aningen besviken, nu kan jag ju inte framkalla bilden och sätta upp på väggen höhö. Erik såg dock ungeför ut sådär på alla bilder, hans posé är att kisa och le, till mig valde han dock att visa lite tänder- så borde egentligen inte säga något. Han var annars ganska kort, smal, oerhört mjuk och söt. Tove- som jag trott. Calle- Mysig, charmig och sådär att man vill krama honom förevigt.

Här är samtalet (typ 48% rätt och resten som jag TROR det var):

Jag - Tja! Nu är jag lite förädisk men du får signera den här hehe!
Sträcker fram Calles skivomslag. Erik ger mig dödens blick.
Erik: - Det tänker jag inte!
Jag: -JO hahahha. Du är duktig men jag kör på Calle
Erik: -Hahha! Ja men jag tycker Calle är en härlig kille och enastående artist.
Jag: - Det är han. Får jag ta en bild?
Erik: - Självklart!
Jag ställer mig bredvid och kramar om honom, Gabriel tar kort (som jag är ovetandes om)
 samtidigt som jag säger:

-Det går ett rykte om att du ger folk pussar?

Erik:- Haha ja, vill du ha en kanske?

Jag:- Hehe Gärna!
Sen blir det för dirty. Mums säger jag bara!

Jag flyttar ett steg. Tove sitter där och sjunger med till Walking in Memphis. Hon kollar på mig.

Jag: -Tja!

Hon: Hej.

Jag sträcker motvilligt fram skivomslaget. Känner den heta stämmningen mellan oss- och då menar jag inte något positivt. Hon räcker tillbaka den och vi båda är tysta. Jag nämner midgård men antingen var hon döv eller så ignorerade hon mig. Skulle tippa på nummer två.

Jag flyttar ännu ett steg, där sitter Calle Kristiansson

Jag:- Calle! The one and only!

Calle: -Självklart!
Jag : - Jag valde din cd skiva.
Calle: - Tack! det gjorde du rätt i.
Jag: - Ja klart jag gör rätt.
Och sen signerar han den fint.
Jag : - Får jag en kram också?
Calle: - Haha absolut!
Och så reser han sig aningen klumpigt upp och ger mig en lång varm kram.
Jag i Calles famn: -Du är grym! Fortsätt med det du gör.
Calle ler mot mig: -Tack så otroligt mycket!

Och så var det över.

 

Random söt blond tjej jag såg på stan.



Konstig brunett inne på HM som fått en puss av Erik Grönwall.




Idolz.



Gabbumon och kisande poserande Erik.



Mitt nya album. Någon som vill köpa? Funderar på att sälja på tradera. Startsumma: 250 kr.

 

Dessa album var dock planerade och blev ett gott inköp.

Julen är över, tänk att så mycket rappel tar slut på ynka tre dagar. Tänk så mycket stress som fyllt era kroppar, så mycket pengar ni spenderat, så många ni blivit irriterade på eftersom de trängt före er i kön eller tagit sista köttbullen, så mycket ni gått upp i vikt, så mycket ni har fått städa. så lite ni egentligen velat göra men inte haft tid till.
Hemska tankar inte sant? Men glöm då inte hur många människor ni fått att le, hur mycket kärlek ni visat, tid ni spenderat med de ni håller närmast hjärtat, alla fina julklappar, all den goda maten ni kunnat vräka i er utan att få dåligt samvete efteråt eller hur ni sjunkit ner i fåtöljens mjuka kuddar med en kopp glögg och en bra bok.
Ja helt underbart, men dröm er inte iväg för långt nu, Det finns nämligen de som inte alls haft en sådan jul. De som inte har råd med det som julen innebär i denna materiella värld, de som har familjemedlemmar som inte kan säga nej till alkohol, de som inte har något ställe att kalla sitt hem, de som ligger i koma, de som inte har några att umgås med och de som jobbar.
De som hann se en kvart av Kalle Anka för att sedan kila till jobbet utan att ha hunnit äta annat än en skinksmörgås med senap. De som jobbat fem timmar för fulla muggar medan ni satt och konverserade och tuggade i er sill, kalvsylta, potatis och havrekex. De som väl kom hem vid nio för att se inslagningspapper täcka golvet, resterna av julbordet inslagna i plastfolie, människor som ler och med tindrade ögon berättar om kvällen, kollar sig i spegeln och möts av en sliten figur iklädd jeans och ringar under ögonen.
Tänk en sån God jul du haft! ...God fortsättning.

Boken som gav mig bredast leende av de paket jag missat att få av tomten.



Önskar jag också hade fått träffa honom. Han som pratar på radion och låter som Sven Volter, han som gör alla barn lyckliga, han som åker en släde dragen av renar, han som har ett mysigt skägg.



Annars var farfar rätt cool.



Tillskillnad från vissa andra. Iklädda jeans.

Alla känner till melodin och kan härmed sjunga med till min egna lilla visa som jag ska nynna i huvudet så fort de ringer från jobbet de dagar jag är ledig. Vet dock inte vad själva låttliteln är, eller vilka som sjunger, men det är en dansbandsklassiker (har jag för mig?) som går "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske".
Idiotisk text, det är ju NEJ man ska säga. Det vet ju alla. Kanske är bara något man säger i feghet. Alla vet att ett kanske betyder nej!

-Vill du gifta dig med mig?
-Kanske (= Jag är inte redo, varken nu eller om tusen år!)

-Har jag fortfarande möjlighet att höja mitt betyg?
-Kanske (= Knappast! Din rad av VG+ leder ingenstans!)

-Tror du fortfarande att den fungerar?
-Ja, kanske (= Din mackapär är så gott som FINITO)

Kanske. Jag hatar det ordet! Just för att jag alltid tycks bemötas av det. Nej är ett så vackert ord, varför kan vi alla inte bara använda det när det vill användas? Kanske är bara något vi säger för att inte såra. Ett ord i Nåd. Dags att ta tjuren i hornen och säga N E J.
Som imorse när de ringde från jobbet. Redan när jag såg nummret på displayen visste jag vad jag skulle svara. Äntligen skulle ett NEJ eka genom telefonledningen. I huvudet sjöng jag "Säg inte ja, säg nej nej nej nej neeej nej". Så kom frågan.
"Kan du jobba ikväll?"
SÄG NEJ! skrek min hjärna. Men munnen lyssnade inte.
"Ja...det kan jag".
Och så var det kört.

  
 
 


Ungdomens bilder från andra ring. Nu är det inte länge kvar innan de vita mössorna fyller en ljusblå himmel.

- Just den biten ur "Hej Mitt Vinterland" hade jag oerhörda problem med att minnas, sjunga och uttala. Förstår inte varför, men det måste vara för att vårt hus faktiskt blinkar mot mig så att jag får ont i ögonen, vilket  i sin tur gör att jag vill förtränga bilden. Nej, vårt hus är inte något ljusfenomen á la amerika, utan något som bara ser konstigt ut- det är inte snyggt någonstans. Som jag sagt tidigare ser huset ut som Cirkus Maximum, ett BIG NO NO. Jag skäms! Jag skäms när bilar paserar vårt hus. De blir bländade, saktar in, tänker "Vad fanken var det där? En cirkus i Spölandsbygden?", spanar in deras högra sida, får syn på huset med alla färger i vinternatten, gapskrattar. De kiknar av skratt, kan inte förmå sig att fortsätta köra, tårarna rinner ner, de slår på ratten, viker sig dubbla, kastar med huvudet bakåt och hånskrattet fyller bilen.
Mamma hör dock inte. Hon tycker det är fint med grönt, blått, rosa, rött, gult, blinkande, snögubbar på tak osv. Jag förstår henne inte.

Igår pyntade mina föräldrar granen. Den blev riktigt grann (höhö). Endbart röda kulor i år. Vanligtvis brukar vi pryda den med alla färger (lite som huset) på julkulorna, smällkaramerllerna och annat jox. Men i år sa mamma att det bara skulle vara traditionella röda färger i granen. Vet inte riktigt hur jag ska kommentera detta...

Att vintern har kommit kan ingen undgått. Tomten lär bli mer än överraskad när han flyger över Sverige och får se ett vitt landskap under sig. "Så ska det se ut!", skrockar han och ler.
Skillnaden mellan oss vanliga människor och tomten är dock att vi inte uppskattar den här typiska vintern. Kanske gjorde vi det 85, då det var något normalt med snö i alla dess former. Nu däremot kallar vi vind+snö för "Snökaos" och världen liksom stannar upp på grund av den nedranssnön. Det finns inte ens tillräckligt varma skor att köpa, eftersom ingen förväntar sig en "riktig vinter". Man kommer försent till jobb och skola eftersom snön skapar problem i trafiken. Smhi varnar för ännu mer oväder och människorna gömmer sig i sina hålor för att rädda sig undan djävulens kalla verk.
Jag tycker det är dags att inse att vi faktiskt i grund och botten bor i Norden och inte på någon mysig medelhavsö där man kan sitta på balkongen och äta sallad med körsbärstomater och mozzarella året runt. Det funkar inte! Så ta på er långkalsonger, ylletröjor, raggsockor och rånarluvan- för snön är här för att stanna vinterhalvåret.

Något jag däremot klagar över är ännu en av midgårdsskolans aktivitetsdagar. Denna gång "Julgård på Midgård". Bara namnet skriker ut skrattretande naivitet. Här har ett fåtal elever sett till så att skolan pumpar ut pengar på smetig glasyr, torra pepparkakor, saxar, lim, annat pyssel jox, tomteluvor och "jättevärda" julklappar (dock okända)- för att nämna ett fåtal onödiga saker. Istället för att fokusera på de verkliga problemen; som att vi elever tvingas jobba med skolarbete under julen, eller att hela skolan har en temperatur på 10 grader, eller att resterna från skolmaten slängs direkt i soporna. Det är sådant som man ska lägga fokus på! Inte tramsa runt och låtsas att allting är frid och fröjd. Som att dansa ringdans runt skolan eller ha grimarstävling. För vem över 5 och ett halvt tycker sådant är kul?

Tacka vet jag TV's just nu snyggaste man, Cimons läppar. Dem är något som verkligen skulle få mig att smälta. Give me!

Idag efter skolan spatserade jag och Linnea runt på stan som övriga männsiskor klädda i halsdukar och tjocka vantar (dock är mina vantar prydda med märkliga bollar som hänger ner, förstår inte vitsen så jag kommer förmodligen ta till saxen). Julklappsexpert som jag är hjälpte jag ynglingen med att handla julklappar till klass respektive vänner, vilket såklart ledde till glada miner, vilket jag även tror mottagarna av paketen kommer att uppnå.
Själv sökte jag efter ett par vinterskor. Mina rosa käng-liknande är inte de mest perfekta i alla lägen så behovet av ett par svarta skulle inte sitta helt fel. Var dock inne i varendaste skobutik i detta lilla centrum utan vidare resultat. Stod dock i kassan på 59an med ett par mysiga mockaskor, var helt säker på att detta var The One And Only. Oturligt (eller kanske inte) så berättade biträdet att de inte var vidare vinterskor, eftersom mocka inte tål att bli blöta. (vilket jag visste men ville se ett ljus i detta skomörker) "Dem är mer höst-och-vår-skor". Varför de säljer höst-och-vår-skor nu då snön begraver oss levande kan man ju ifrågasätta.
Nåväl, får väl kika på mellandagsrean. Tvivlar dock på att storlek 36 ens existerar längre. De har nog raderat den storleken från världskartan där 40:orna regerar.

Äntligen har jag fått igen mappen med bilder jag tagit, som jag mist från skoldatorn. Eller mist och mist, de hade tagit bort rättigheterna för mig att ta del av mina egna verk.
Bilderna var samtliga oredigerade, men Linn är fortfarande lika snygg, snygg som midgårds snyggaste tjej bara kan bli.

Följ med fjärilar och fåglar som du ser
Kasta allting som du inte vill ha med
När vägen går isär och floden blir ett hav
Låt din stjärna visa vilken väg du ska

Är egentligen inte på något humör alls- om inte hungrig är ett humör? Jag är hungrig trots att det endast var två timmar sedan jag åt middag, samt tre timmar sedan jag åt pommes på Frasses. Ja ni hörde rätt! Jag är som en stor maskin som man bara dumpar i mat, sådär som gubbarna gör när de slänger sopor i sopbilen. Brutalt och utan känsla. Bara lyfta och dumpa.
Sen går jag omkring och slänger pengar omkring mig. Har köpt både det ena och det andra idag, men lyckligtvis är en av mina inhandlade köp en julklapp! Tänk så underbart det kommer bli på julafton. Tomten knackar på dörren och alla ropar glada i kör "Kom in!". Tomten stiger in i huset, bankar med käppen i golvet och frågar med bullrande men ändå klingande röst " Finns det några snälla barn här?" Och alla, till och med de vuxna, svarar "Jaaaa!". Och då skrattar Tomten "Ho Ho Ho" och alla stämmer in, skratten låter ljuvligare än Frank Sinatras julalbum. Sen så samlar sig tomten, blir erbjuden att sätta sig i vardagsrummet i den mjukaste och härligaste fåtöljen. Tomten ger samtliga i rummet vänliga blickar och pekar med ett knotigt finger på den gigantiska säcken han placerat bredvid sig. "Vill ni jag ska kika vad som finns i säcken?" skrockar han och barnen ropar glatt "JA!". De vuxna utbyter blickar och ler varmt. Tomten tar upp ett paket, läser noga och utbrister " Men det här är inte från mig! Det här är från den ädla Sofia!". Och alla lyser av förtjusning och tomten börjar applådera. Samtliga i rummet reser sig upp och applåderar de med. Jag myser i min del av soffan och säger "Men snälla någon! Det var ju inget mer än en god gärning".
Synd bara att jag inte är hemma när jultomten kommer.


Lite "väl" utvalda bilder från helgens håligång.

Samtliga gäster hos Nina var oerhört vackra.

Värdinnan själv, elegant och fager; bjöd på fantastisk middag och smarriga drinkar.

Efter ett par mysiga timmar drog vi oss till "city" för att senare bege oss ut i natten.

Hade på mig både paljetthatt och lösögonfransar.



Fler bilder kommer på allas vårt älskade facebook. Seya around.

Ja. Jag suger. Har suttit framför datorn för att skriva skolarbete, ett snitsigt arbete gällande en växt i en prydlig liten glasburk (som inte är någon glasburk egentligen utan någon form av, eh, behållare), men har inte skrivit något vettigt alls. Jag behöver vård! Hjälp! 112! Vem som helst! HEEELP MEEE...shhsghufcbhd -och sen faller jag in i någon form av trans och slipper undan arbetet men med livet i behåll.

Oaktiv som jag är på bloggeriet så kan jag fylla ut tomhålet med en sån här, ni vet:
(Så kan jag senare berätta om helgen, och mitt agg gentemot Erik Grönwalls Pinsamma Flickvän- som borde få lära sig hyfs!)

För er som trodde att jag skulle missa att skriva blogginlägg idag och därmed bada naken i Vindelälven måste vara oerhört besvikna i detta nu (ja jag vet att det är många). Duktig jag känner mig som faktiskt prioriterar bloggen istället för att fortsätta halvsova i sängen och lyssna på Kent. För det är exakt vad jag hållit på med sedan jag kom hem från skolan där vid två-tiden. Och trots det faktum att jag har en Stalker vid namn Skolan som ständigt påminner mig om skolarbeten som ska vara klara innan jullovet, så prioriterar jag sömn och bloggskrivande. Vad gör detta mig till för människa?
Idol ikväll. Måste bete mig som en vanlig bloggerska och ta upp kvällens storartade final som tar mer plats i media än våra druknande isbjörnar.
Calle eller Erik? Äsch vad fanken, båda är birlijanta så mig kvittar. You go boys!

Två stiliga män i min smak. Älskar hur Erik lyckas med att se ut som en sliskig rymdvarelse och Peter Jihde på samma gång. Inte många som lyckas med att skrämmas likt mina två värsta mardrömmar. Calle måste komma med något ofantligt intressant för att klå detta lilla försprång.
(Läs här om Alex Schulmans fantastiska text om allas vår Jihde.)


Rock-killar som de är så peppar jag upp mig med Led Zeppelins- Heartbreaker.

Olyckornas dag, kollade på almanackan- Nej det är inte fredag den 13:e utan vanliga torsdag den 10:e. Nu förstår jag äntligen varför jag aldrig blir utsatt för förödelser och katastrofen under den dag som är ämnad för sådana situationer. Det är för att olyckan kan dyka upp lite här och varstans i min värld. Kunde inte jag som andra människor få en speciell dag för otur, istället för några här och där?
För det första så höll jag på att bli påkörd idag efter att jag slutat jobba. Jag skulle vara duktig och miljövänlig  idag, genom att cykla hem de fem kilometerna. Jag hade på mig en stilig reflexväst för att synas i mörkret (mycket viktigt eftersom tre kilometer består av väg utan gatulysen) samt en Ipod med White Stripes klingandes genom lurarna. "Det här går ju bra" tänker jag när jag passerat det sista gatlyset innan jag slukas av mörker.
Jag cyklar fort fort. Alien-fobi som jag har börjar otäcka bilder formas i huvudet när jag cyklar genom de mörka träddungarna. Men där borta, där ser jag ljuset igen! Jag cyklar snabbare, hör bilar bakom mig. Jag viker av närmare vägkanten men får till min förskräckelse se att cykeln inte riktigt går med på det. Styret riktar åt höger men hjulen pekar snett åt vänster. "Fuck!" Hinner jag tänka innan jag slängs ner på marken.
Första bilen åker förbi. Jag glider ut mitt i vägen, skrapas mot den kalla asfalten. Nästa bil tvärväjer undan innan den når mig och cykeln. Den tredje bilen kör försiktigt förbi och parkerar framför den andra bilen som stannat.
Jag är oskadd, stänger av ipoden och svär för mig själv. Föraren i bil nummer två kliver ut och ser förskräckt på mig "Jävlar vad nära det var!" utbrister han och frågar om jag okej. Jag försäkrar om att jag mår bra. Den tredjebilens förare kliver ut och ser ännu mer chockad ut. Har hon gråtit? Förstår inte, jag mår ju bra. Föraren i andra bilen säger att cykeln verkar lite trasig, kvinnan säger att "det viktigaste är att jag mår bra". Han erbjuder mig skjuts hem och lyfter in cykeln i sin stora bil (ni vet en såndär med skjutdörr). Jag sätter mig i det mjuka baksätet och känner en liten smärta i knät, annars är allt okej. Har dock en konstig smärta i huvudet nu, men har inget minne av att jag stött i det (oj lät inte bra).
Nåväl, bortsett från olyckan så gick E-strängen på  min gitarr sönder IGEN, filmen Dumpa Honom laggar så jag kan inte se den IGEN samt att jag har sängen full av choklad.
Nej, jag behöver sova. Det blir marsch pannkaka i säng efter Mammas Pojkar, så slipper jag fler dumheter.

Bradley Cooper är sådär mumsigt söt.

Hej jag är en artonåring som är:
- sjukt trött
- fånig eftersom jag inte kan sluta le (med öppen mun) under Bonde söker fru's hela programtid
- sugen på chips (helst med dip, trevligt sällskap- som inte gillar chips, och en romantisk komedi)
- Arg, jättejättearg som en varg som är suuur. Jättejättejättearg som ett odjur som ätit citrooo-oon. Jag är arg, som en explosion.

Nej okej Supersnällasilversara, jag snodde din signatur utan att riktigt känna den ilskan, men irriterad är jag i alla fall. Ledsen att alla läsare nu måste genomlida en bitterhet av högsta grad, men det är risken man får ta när man har med mig att göra. Har på sista tiden nämligen blivit allt mer pessimistisk. Som om en lite mer djävulsk version av Ior tagit över min kropp. Dagens surhet handlar om den oerhört vedervärdiga dagen (idag) som några finurliga flickor (dock okända i mina öron och troligtvis ögon) på Midgårdskolan arrangerat.
Idag skulle nämligen vi elever klä upp oss i våra finaste kläder, tyllkjol, pärlörhängen, silkeshandskar, smoking och machettknappar- rubbet! Klä upp er! Tänk bal, champagne och kontrabas.
"Åh så kul", tänker du.
Och kanske skulle jag tänkt likadant, om det inte vore för att det är så typiskt Midgård. Så typiskt Midgård att vilja vara speciell, uppfinningsrik och frimodig. "Nu ska vi ha så kuuuul", tänker de som kom på idén och ler ett brett leende. Jag däremot är surmulen, tar på mig svarta kläder och ger balfolket dödande blickar.
Varför ska ni hålla på med sånt här? Varför vill ni förvandla oss elever till robotar som under  er befallning alltid ska vara så speciella och käcka? Varför kan Midgård inte bara få vara Midgård, utan en massa patetiska påhitt och olustiga aktiviteter. Låt mig, under detta halvår jag har kvar, slippa uppleva något som ska efterlikna Amerikansk kultur. Låt mig slippa en påtvingad Midgårdsanda.
Tack för mig
/ Aggresiv Kvinna i Arena årskurs 3

Hade Beatles såna här problem? NEJ. Så Let. It. Be. bara.

Sofia is back in town (också kallad bloggen) to rule.
Ja, min oaktivitet har svidit i så som själ som i saltade sår, men nu ska bloggskrivandet igång.
Anledningen till detta icke-agerande, är förstås allas vår älskade Skola (ironi på högsta nivå). Har sedan söndagskväll suttit flera timmar med mitt teaterarbete gällandes "Musikens påverkan till kläderna". Eftersom jag är en sådan duktig elev har jag total ignorerat all media använding för nöjets skull och ägnat mig åt skolplikten. Detta resulterade dock i att jag överarbetat fullkomligt...
Här satt jag, i min säng (okej jag låg) ända till klockan elva noll noll, svensk tid (morgon)- för att arbeta med ett arbete som inte alls krävde det arbete jag arbetade igenom..
Nåväl, om detta inte för med sig något gott lär jag ju få någon form av djupare depression. Och det vill ju ingen.(Som jag nämnt i tidigare inlägg så förföljer skolan mig- en av mina värsta stalkers. Just nu lurar den under sängen- dum som skolan är tror den inte att jag märkt något. Men det luktar naturkunskap ända hit kan jag lova.)

Här kommer lite bilder från söndagens julbak, med två schweizare (vet fortfarande inte stavningen), en dålig bagare, en med struma och en hyfsat normal tjej. (Dock saknar bilderna kvalitét)

Gissa vilken av dem Andreas "rullat" ihop...





Slutresultatet blev i alla fall inte så dåligt.
Ska dra till bonde-riket nu, Good Knight.

Ännu en Söndag, ännu ett julbord, ännu en uppsvälld mage, ännu en kväll att sova som en stock.
Trots att jag ätit julbord, där jag fyllt tallriken med hjortron-sill, pressylta, prinskorv, senap, ägg, pepparlax och röbetsallad (tror jag är julbordets fröjd, jag äter nämligen allt! Typ gapar och lastar in. Låter groteskt men sanningen är sällan vacker)- så har jag noll julkänsla. Vi har till och med lite snö, ljusstaken lyser fint i fönstret, vårt hus ser ut som cirkus maximum och mammas 123455 tomtar följer mig med blicken varje gång jag sätter mig vid pianot. Och trots dessa uppenbara julriter känner jag inget. När ska det komma? När kommer jag känna pirret?
I och för sig behöver jag inget pirr. Jag kommer bli som den där sjömannen på "Hawaii" som längtar hem. Ni vet den där sången där han sjunger "Hälsa dem där hemma. Hälsa far och mor. Hälsa gröna hagen. Hälsa Lillebror. Om jag hade vingar,flöge jag till dig...". Ja, exakt den sorgliga låten kommer jag sjunga gällt under mina arbetstimmar på julafton.
Money Money Money, must be funny in a Sofias World...och enbart därför.

Här kommer lite pics från dagens fetbord..menar julbord. (dock inte särskillt förståndsmässiga men nästa gång lovar jag ta kort på prinskorvarna!)

Pappa ser ut som en Snögubbe. Höll på att skratta på mig när jag tog bilden.




Nu när vi har två schweisare (hur fanken stavas det?) hemma hos oss så måste jag verkligen prata engelska. Perfekt för mitt veka ordföråd, för att inte tala om gramatikskafferi. Men jag tror de bara uppskattar mina lustiga, och pinsamma, talfel.



Ja...vi är helt normala systrar som äter julbord. Inget konstigt med det inte.




 

 

Ja, dessa bilder är såna där bilder jag tvingas lägga in "bara för att". De är ju varken snygga eller iögonfallande, men de tonar ner alla fula miner.




Snygga va? Dejt någon?

Jag vet. Jag vet. Jag vet.
Jag måste vara mer aktiv på den här bloggen. Sällan jag uppdaterar två gånger/dag eller att jag ens skriver ett inlägg varje dag är ju ett mirakel. På någotvis skriver jag ALDRIG på fredagar...Så nu ska jag göra upp ett mål- nästa fredag ska jag skriva ett blogginlägg. Annars lovar jag att..eh..bada naken i vindelälven..typ.
Är i alla fall måttligt glad där jag sitter i mitt nystädade rum (tack vare Ninas visit här igår så tog jag mig an röran- har dock ett vagt minne att flertal av kläderna som legat på golvet slängdes helt utan eftertanke i tvättkorgen). Kalla mig ond, men jag är så glad över att Tove fick lämna idol. Två värdiga fruktansvärt imponerande artister är nu kvar med stort A. Spelar faktiskt ingen roll vem av dem som vinner. Thank you swedishpeople for letting Calle Kristiansson stay!

Ja jag vet, jag suger på engelska. Det är som att all engelsk kunskap jag en gångt ägt tynat bort. Sådär som snön gör på våren, tillslut är det bara vattenpölar kvar av alltihop. Tänk, vad kommer hända när det väl blir sommar? Det blir Hej då trespråkiga människa...
Min spanska har till och med blivit ringrostig. Jag vet inte om det var den höga musiken eller min sega hjärna som gjorde att jag hade svårt att förstå spanjorerna från gårdagen. Dock kan jag försvara mig med att jag och spanskslang inte är de bästa av polare. Chilenare som jag är...

För alla er förälskade par där ute har jag gjort en spotifylista med kärlekslåtar. Pussas inte för mycket nu när ni lyssnar här.

Yes alla skoterfantaster där ute. Så här mycket snö har vi i Spöland. Häpna ni blev nu va!

Laila Bagge och Niclas Wahlgren är det nya modellparet för MQs "älskade" julkampanj. Snälla snälla någon.. Vilka blir det nästa år? Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson? Ett tag trodde jag till och med att det var Jihde på bild, vilket hade varit fruktansvärt. Dock inte så otroligt egentligen. Hur som helst så knallade jag in på MQ idag, ja det var helt klart Laila och Niclas som lockade mig med sina pepsodentleenden (not). För att förbereda mig till coctailpartyt Nina ska arrangera så köpte jag en klänning. Visade sig dock senare vara just den klänning som Laila bär på denna bild. Ajsing då! Nu måste jag också köpa en massa dödskallegrejer som ska matcha. Damn. Kan aldrig bära den lika bra som henne.

Var inne på HM en snabbis idag innan Teatern, hade äran att bli ägaren till denna lilla paljettprydda hatt med rosett att ha som hårdekoration. Endast 50 kronor, eller nåväl 49.50 för att vara exakt. Kvinnan i kassan blev stormförtjust och utbrast till sin kollega: "Men O så söt! Kolla här Ulla-Bella så söt!!" (dock hette hon inte Ulla-Bella men jag minns inte namnet...)

Nej nu måste jag vila magen. Har nämligen idag ätit: En smörgås, en annan smörgås, lunch bestående av macaroner och skinksås, en kebabtallrik full av kebab-dressing-pommes, två bullar, två mockarutor, två kakor samt att jag har en bulle och ännu en kaka kvar i väskan. - So Long folks.