Paketet innehållande boken skriven av min Jedi Master och Idealkrönikör kom idag. O en sådan lycka!
Tjenixen, annars gör du?
Själv halvligger jag sådär charmigt och egentligen inte alls särskilt bekvämt i sängen i äkta dubbelhakeställning. Funderar på att ta mig en tupplur eftersom jag är obeskrivligt trött, men med tanke på att klockan passerat sex vore det lika ödesdiger som att måla alla naglar på både fötter som händer, och sedan krångla på sig ett par tajta nylonstrumpbyxor. Jag menar, somnar jag nu får nattsömnen lida. Så bättre att härda. Får väl springa naken runt huset i ren desperation för att hålla mig vaken.
Bortsett från min dåsighet känner jag ett stygn av stress. Fick nämligen ett efterlängtat paket hem i brevlådan från adlibris.com.
Min förebild och absoluta idol Alex Schulman har ju nämligen kommit ut med en ny bok. Och eftersom jag föll pladask för Skynda att Älska var jag inte sen med att införskaffa denna bok. Betalade endast 42 riksdaler och ser nu oerhört mycket fram emot tills dess att jag får sluka bokens alla trollbinande ord.
Dock kan det dröja. Och det är där stressen kommer in i bilden!
Har nämligen redan fyra andra böcker att läsa klart innan jag ska få njuta av lite springning uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Och jag läser alltid böcker i den ordningen jag plockat fram dem från bokhyllan. Därför ligger nu Alex ganska risigt till. Måste först och främst läsa ut Marian Keyes Är det någon där? som jag började med för ca. 50.000 år sedan och som jag egentligen inte har många sidor kvar av. Efter den kommer Postcard killers av Liza Marklund och James Patterson som inte alls imponerar mig skrivmässigt. Sedan gjorde jag misstaget att besöka stadsbiblioteket i söndags och kom hem kånkandes på Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit samt min älskade Jane Austens klassiker Stolthet och fördom- som jag tidigare endast läst på engelska och i zombieversion.
Ack vilken stressig bokhöst/vinter - whatever you want to call it med tanke på att det normalt brukar vara snö på marken denna tid på året- det kommer att bli.
(Hmm..hörde på radion att ordet ATT håller på att dö ut i talspråket! Kan det verkligen stämma?! LÅT OSS RÄDDA ATT:ET INNAN DET FÖRSVINNER NER I FÖRDÄRVET TILLSAMMANS MED DINOSAURIERNA OCH NEANDERTALARNA)
ps. vet att han ser ut som en töntig gubbe på omslaget. Men kan ändå inte låta bli att känna en stark attraktion till denne man. Ungefär som med Tomas Ledin som efter Så mycket bättre får mig att svettas av åtrå! ds.
Igår var jag på maskerad, eller halloweenkalas som det kanske heter i dessa tider
...Och det såg ungefär ut så här. Tog inte alltför många kort, som sållades ner till allt färre eftersom alla inte riktigt höll standarden. Jag var utklädd till en Mexikanare á la äkta mexicano! Mamma tyckte att jag var hemskt fin, och sa att jag borde skippat mustaschen och bara varit mexikanska, eftersom jag såg ut som en med mina mörka ögon och simpla fläta. Kul det hade varit. Verkligen "kul".
Envisades med att ha min gigantiska mustasch större delen av kvällen, trots att jag knappt kunde konversera eller förtära något med den på. Den liksom klistrades fast på både över och underläpp så att allt jag sa lät som "fffflaaaff". Men ska det va så ska det va.
Kvällen avslutades med att min hatt gick sönder. Men, bortsett från det- two thumbs up!
Nu ska jag duscha och försöka plocka ordning i mitt rum. Måste ha lämnat huset senast 19.00 eftersom min käre bror ska ha klassfest. Har lyckligtvis någonstans att fara och även blivit välsignad med en nyckel som jag kan låsa dörren till mitt rum med. Man vet ju aldrig med dessa ungdomar! Rätt var det är kommer jag tillbaka och så har någon dyrkat upp hänglåset till min lavenderdoftande hemliga dagbok.
Idag var jag på Systembolaget. Fattades bara en raggig kofta med renar, ett par mjukisbrallor och en utstickande röd mössa för att folk skulle ha tagit mig som en av alkisar som hänger i parken och skålar i Marinella. Det klirrades ordentligt där jag trevade mig fram i den lilla affären i Vännäs. Alltid lika pinsamt när någon av de anställda, denna gång elegant sminkad och i stram hästsvans iklädd den typiska bolaget-uniformen med matchande pastellgrön scarf, leende kommer fram och undrar om de kan hjälpa mig med något. "Höhö...näää vettu, kollar bara omkring...TACK!" "Okej, jag är här borta om det skulle vara något" -bländande leende. Hon visste mycket väl att jag aldrig skulle brista ut i något som "Åh,ja faktiskt! Ska ha ostronmiddag med vänninorna, vad tror du om denna chardonnay? Eller kanske ett dyrare hihi? Ibland måste man ju kosta på lite lyx! Håhåå!". Allt för att jag ska känna mig som en oglamorös fjortis.
Hur som helst. Kom med mitt klirrande bagaget till kassan. Hälsade artigt på kassörskan och ler ett leende som är menat att se vuxet och sofistikerat ut- vet dock inte om jag lyckas. Hon skickar vidare varorna nerför rullbandet och jag kraffsar fram både ID och bankkort ur plånboken, och räcker identitetshandlingen till kvinnan. Hon betraktar det noga och slänger med ett ljudligt läte ner en rosa ask på kassan. "För att du självmant visade legg". "Åh har alltid velat ha något!" säger jag överraskande och inser att jag faktiskt aldrig varit snabb nog.
Men besvikelsen...Hade hoppas på en liten ask chokladpraliner. Sånna där non-stop. Eller färgglada godisbitar. Mintpastiller. VAD SOM HELST BARA DET ÄR ÄTBART. Men vad fick jag? Jo en jäkla kortlek med massa tråkiga "hjärngymp-övningar" sånna där som inte ens kan roa en på en tandläkarmottagning.
Lat, slapp, lättjefull och allt däremellan som har med soffor att göra
Längtar oförskämt mycket tills klockan slagit åtta och jag får krypa upp i soffan, kanske smaska på en såndär fulländad gul banan som har perfekt tuggmotsånd- varken bäbismosigt eller omogen, och avnjuta ännu ett myspluttigt, romantisk och måbra-feeling avsnitt av Bonde söker fru. Serious, det är det enda jag ser på dumburken. Det och Idol och Vem Vet Mest- men då har jag verkligen inget bättre för mig.
För övrigt är jag djupt besviken på att jag jobbat så lite. Herregud vilken dålig lön! Ändå tycker jag inte att jag gör annat än att jobba! Eller hur? Mitt arbete känns ju som mitt Top-topic här på bloggen. Det och matvanor. Och ändå! Jag förstår inte. Vad gör jag för fel? För att inte tala om hur jäkla djävulens mycket jag måste jobbat förra året då jag tjänade dubbla av min nuvarande lön. Det får mig att känna än mer befängd.
Jag är lat. Det måste vara det! Jag vill hellre se BSF (Bonde söker fru) än att Jobba. Tänk nu hade jag säkert kunnat tjäna pengar någonstans (Ok, har jobbat idag, men ÄNDÅ!).
Fler Bevis:
A) Jag har som sagt fått ett fruktansvärt lönebesked som får mig att må dåligt
B) Jag har slutat springa varje dag, vecka, varannan vecka, överhuvudtaget (Nöjer mig med gym och cykling till jobbet på 5 km dit. 5 km hit. LAAAT!)
C) Jag skriver aldrig djupa välformulerande inlägg längre, eftersom min hjärna inte klarar av sådant.
D) Jag har två räkningar kvar att betala. Jag som brukar betala dem redan första dagen jag får dem.
F) Funderar på att gifta mig med en Städare- så HAN kan städa hela mitt HUUUUS!!!!!!!!!!! Nä där LÖÖG jag (som man säger på bondska).
Gsus! Nu börjar det om fem min, måste hitta den där bananen! Ciao.
Skrattade på mig, sådär att det gjorde ont i magen
Så här gick det till:
Gabriel: " Såg Markus Fagervall på stan idag"
Jag: "VA? Ofta!? Vad gör han här? "(Pinsamt att jag blir så uppenbart förvånad och intresserad)
Gabriel: "Ja, det är typ fjärde gången jag gör det. Han bor ju utanför stan. I en husvagn."
Jag: "Men vad säger du?!"(..eller något sånt)
Gabriel: "Mmm kolla här!" klickar upp vk nöjes hemsida och läser rubriken. "Från Idol till husvagnsliv..." Citerar "Att hitta en bostad är svårt - därför delar han och en kompis en husvagn i Innertavle."
Mamma: "Men! Han kan ju få bo här???" Uppriktig röst. En mammas oro. "Vi kan hyra ut ett rum?"
HAHAHHA Vore just snyggt! Ha Markus Fagervall som inneboende, en av tv fyras alla störtade stjärnor. HAHAHAH Skrattsalvor!! Blotta tanken....ÅHAHAHA! Mor min är ju bara för god. En äkta kristen!
Här sitter man och längtar efter middag (höhö)! Känner mig lite sådär som de arbetsamma männen på femtiotalet måste ha känt när de klev in genom tröskeln till villan och kysst sin fru på kinden- den djuriska längtan efter mat! Sådär att man har lust att strunta i alla former av bordskick och bara pula in köttbullarna i munnen, gröpa ur potatismoset med nävarna, och avslutningsvis slicka såsen från tallriken...Fast så kan man ju inte göra.
Mamma kokar linser, och fy bubblan vad gott det är! Ja, jag förstår att ni blir förvånade. Sitter och gapar av häpnad. Jag och min familjs matvanor har jag kanske skildrat något barbariskt tidigare. Som att min pappa bett mig hugga en gris osv. Men nu blir det vegetariskt för hela slanten. Kaninmat och allt vad ni nu vill kalla det. (Dock ska jag inte förstöra er bild av oss som Familjen Hedenhös. Farfar kom nämligen precis inbärandes med två stora baljor griskött som vi ska packa ner i fryspåsar...Fast just det jobbet överlåter jag till mor min. OBS KÄNSLIGT-> Gillar inte riktigt när man ser de där små pälshåren på det tjocka bleka fläsk-skinnet....)
Åh, roligaste: Fick post idag! Riktigt kuttrade när jag såg paketet adresserat i mitt namn där på botten av brevlådan. Veckans första traderavinst av fyra! Älskar frimärken, tejp och bläck mest av allt.
En riktig fyndögonskugga från Clarins i präktig guldfärg. Känner mig lite som en egyptisk, eh..drottning? när jag målar på.
Låt det vara frusen, kall och naken höst en stund till
Sitter här och smuttar på en rykande kopp kamomillte, iförd en stickad tjocktröja och strumpbyxor. Ahh låter det inte som en typisk höstförströelse? Frosten har precis tagit avsked och eftermiddagssolen kastar sin svala värme över nakna björkar och torra husväggar. Hösten får gärna stanna en stund till. Fick nästan hjärtstillestånd när min far sa att jag skulle cykla försiktigt på fredagsmorgonen eftersom det snöat/snöar (lyckligtvis smälte det samma dag, HÄHÄ!!)
Jag är bara inte redo för någon vinter. Varken psykist eller fysiskt (?). Har ingen som helst normal vinterjacka att värma mig med utan störvar omkring med min skinnjacka som håller värmen ungefär lika mycket som ett paraply skulle göra i en biltvätt (med "normal" menar jag en såndär som man slipper massa nyfikna och indiskreta blickar på. Min pälsjacka- som är jättefin ja- är inte en sådan jacka). Inga varma vinterskor. Inga vantar. Ingenting!!! (Hör ekot mynna ut till intet: enting..ting..ting..ng...ng..g....)
Det enda jag har att komma med är att jag nu är blek igen. Yes, fick det bevisat när jag testade att kladda på mig den foundation som jag brukar använda, men som jag inte behövt- eller kunnat använda utan att se skum ut. Den bleka Sofia har tagit form och är här för att stanna. Ve och fasa vad jag ogillar henne! Hon ser sjuk ut. Som en levande död. Gotharnas föreblid.
Ledig idag faktiskt. Om ni inte förstod det. Och ledighet betyder The office och körteori. Suck on that vintern!!
Hey. Min skrikande orange tröja är från Weekday i Helsingfors, originellt va?
Hetlevrad med lättsaltade chips framför ett okryddat Idol
Varför tittar jag ens på denna fredagsundehållning? Jag luktar ju pessimist på mils avstånd. Dessa barn går mig på nerverna!! Vill ni läsa en antipatisk idolrecension har ni kommit rätt.
Amanda F: Jag missade henne!
Emil: Please, hans valpblick må vara fylld av lidande, men ser man rädd ut på köpet kommer man inte långt. Och vadå coola dansmoves? Jag såg inga. Ingenting! Nada. Ola (minns inte hans efternamn, svensson?), 2005, åkte ut med denna låt (jepp här har ni äkta idolnörd som kan allt och borde vara med i Vem vet mest), och hujedamej denna kille kan riskera samma öde. Vem gråter flodar då va?!
Linni: Förstår inte, jag kan sjunga exakt som henne. Bara att forma munnen till ett trutande O och sen sjunga från magen med mööööörk röst. Kan jag komma med i finalerna då? Har aldrig tyckt att hon sjunger bra, och vadå att "Angels kräver sin sångare"? Sen när? Den är ganska simpel, jag menar, ROBBIE WILLIAMS sjunger ju den!
Molly: Alltså? Jag brukar ständigt klaga över att Idolerna alltid är överstylade med sexton ton hårgele, nitar upp till tänderna, röda läderkavajer och cowboyboots. Men snacka om att hon var tråkig! Tjejen såg ut som hon skulle på ridskolan, eller samanträdet för entusiastiska pantomimare - fast utan vitt ansikte. Sen sjöng hon falsk ibland.
André: Jag tål inte lillkillens engelskauttal. Varför låter alla vokaler som ÄÄÄÄN? Är det för att han alltid har öppen mun? Kan förstå att han är favorit bland fjortisarna, de delar ju samma ansiktsfärg! Och att snutteponken spytt skapar inte någon vidare empati hos mig. Men det är klart, jag är ju hjärtlös och skulle aldrig avbryta Lidell i direktställning för att skydda en stackars kalv.
Amanda P: Sådärja, så som idol har väntat på spasmrörelser och på-lyset-dans...det fattades ju bara det! Inget år utan lite Moves Like Jagger. Och okej, hon är söt, snygg, och passar förjävla bra i rött läppstift, men äkta känns hon inte. Tycker allt bara blev en Rix-FM version av Bowie, sådär att man nästan tror att Nickelback ska komma härnäst.
Robin: Serious. Jag avskyr Beyoncé. Och varför väljer han alltid en massa mesgrejer jämt? HALO? Snart sjunger han väl " I spread my wings and I learn how to flyyyyy". Hans hår är blått. Hans röst är bra. Falsetten var ju nästan klockren. Men jag gillar ju inga idoldeltagare, och han är inget undantag.
Olle: Hur i helskotta kan han välja MJ?!?! "Jag ska sjunga den på mitt sätt" säger han ju bara för att han vet att det kommer misslyckats. Och, plattfall! Inte så otippat med tanke på att han ALLTID ÄR DÅLIG! Han kanske ser ut som en av bröderna i Jackson five, men det är det närmsta han kommer Michael. Fast justja! Han skulle ju sjunga den på "sitt sätt" och det lyckades ju han med eftersom han sjöng så DÅLIGT... Beat it var min favoritlåt som tvååring. Hade jag hört det här istället lär jag hamnat på barnpsyk.
Moa: Har tyckt att hon varit något av en stel mespropp. Men det här lät ju bra. Och såg bra ut! Hon fick mig nästan till att mjukna.
Pär Lärnström: Alltså Jihde hundra gånger. Han var i alla fall så pinsam att han visste att han var pinsam. Denna snubbe, med sina tafatta försök att vara skojsig får mig att drömma om köttkvarnar.
Peter Lidell: Läser han från ett manus? Hans formuleringar låter så stela, så onaturliga. Plus att han ständigt kikar ner på sina papper. Visserligen kanske han bara har en lathund över "Bra ord att använda som jury i Idol". Men ändå, måste det låta konstlat? Sen verkar han ha många favoritlåtar den här mannen...
Alexander Bard: Han är cool och dryg på samma gång. Som sagt, gillar hans sätt att uttrycka sig. Ogillar att han är så utseendefixerad.
Anders Bagge: Älskar när "snälla, kramgoa, snuffse"- Bagge blir lite sådär brysk. Då flinar jag brett. Hähä!
Laila Bagge Wahlgren (?) : SKÖNT UTAN HENNE! Fast lovar hon betalar dyrt för någon Nanny så hon kan befinna sig i tvrutan med dödskalleörhängen redan nästa vecka.
Ledig idag! Tjihooo! Studsar upp och ner av glädje. Struntar i smärtan i mungiporna från munsåret (Ja, it's still there! BA BA BAAAA-AMM) och smilar mitt bredaste, fånigaste, och lyckligaste flin.
Solen skiner. Jag åt rågmjölsgröt till frukost. Tog en cykeltur. Promenad. Har även hunnit med att förbereda middagen, ack så min far blev glad när jag ringde och berättade nyheten (inte för att förhäva mig, utan för att fråga om jag skulle hugga bort skinnet från grisen. Ve och fasa veganer!!!). Sedan har jag även städat toaletten, diskat, dödat en geting...Och...BAKAT.
Baka är en av alla sysselsättningar som får mig att må bra. Att stå där i köket och mäta upp socker och smälta margarin får mig på det bästa humör. Jag kan gå från hysterisk eldsprutande satmara, till sockersöt pluffsinuffs med gloria runt huvudet - om jag bara får lyssna på musik och knäcka några ägg. För mig är inte bakverket i sig det viktigaste, utan vägen dit, som den bakfantast jag är. Inte sällan mina kakor och dylikt misslyckas dock. Inte för att förhäva mig nu alltså...
Bakade Blåbärskaka med choklad - Ett recept jag hittade på internäätet.
Smak: Lite skum, men absolut god! Dock kanske inget man bjuder vår Konung på...eller kanske något man gör just därför...
Svårighetsgrad: Skulle kunna göra den med förbundna ögon. Väldigt simpel.
Specialinköp: Satsar min vänstra lilltå på att nästan alla säkerligen har samtliga ingredienser hemma. Bara man har choklad och blåbär (vilket vi hade tack vare några duktiga thailändare som är betydligt mer driftiga än vi lata svennar) så slipper man ila in på ICA.
Här delar jag med mig av denna märkliga och lättgjorda skapelse:
Smörj en form. En såndär med avtagbara kanter är nog enklast.
Vispa ägg och socker vitt och pösigt (går asfort! Slipper kramp i armen som när man ska baka rulltårta).
Blanda ner vetemjölet.
Bred (graciöööööst) ut smeten i formen.
Häll över blåbären.
Hacka chokladen grovt.
Tips från coachen: Ta någon god choklad! Gör inte samma misstag som jag - att ta någon random sort som vi hade i kylskåpet. Mycket hänger på chokladen i denna kaka! Don't spoil it. (oj blev lite paradoxalt nu. aja!)
Blanda chokladen, socker och havregryn i en bunke, skål eller vad du nu vill använda. Hink? Kastrull? Mammas fotbadsbalja?.
Strö blandningen över kakan.
Hyvla sedan smöret och lägg skivorna över alltsammans. Detta var typ det roligaste! Att smöret såg ut som ost. HAHA! Ja...jag är lättroad.
Sedan är det bara att skjutssssa in den i ugnen på 175 grader, där den får gräddas i 30-40 minuter.
Till alla er som ser mig som någon gudomlig varelse / halvgud á la Herakles (eller Herkules eller vad ni nu vill kalla honom) som svävar omkring i en gyllene omgivning utan minsta tecken på mänskliga brister (bortsett från finnar), har jag för er skull knåpat i ihop dessa bekännelser. Må Gud förlåta mig!
Jag trodde att filmen Step Brothers handlade om två steppande bröder.
Förstod aldrig varför man sa "Nu föll PLÄTTEN ner", helt obegripligt....
I en religionsuppgift i nian hade jag skrivit Koreanen istället för Koranen.
Men för att inte tappa edert förtroende helt och hållet måste jag få inflika med att jag kunde alla låtar på dagens Musikguiden i P3's introtävling tema: 70-tal. Samt att jag ätit 10 pannkakor en gång, ett rekord ingen av mina närmaste och bekanta slagit.
Mossgrön sambo skyddar mig från stress och motvind som anfaller mitt liv... Rättning: Kulbo
Jäsiken så stressad jag känner mig!
Som om hela världens framtid hänger på att jag klipper av rätt sladd till den tickande bomben som kommer spränga hela universum och inte ens låta kackerlackorna överleva.
Fast så allvarligt är ju inte riktigt fallet...men NÄSTAN. Min framtid hänger faktiskt på mig - att jag ska hinna göra en massa kopior av ditt och datt, hitta någon lämplig och ödmjuk människa som kan framträda som min referens, skriva en essä på 300-500 ord -HANDSKRIVNA 300-500 ord, ta reda på mitt blodtryck, min vilopuls, och en massa annat som framkallar allt utom positiva stresshormoner!
Tyvärr...måste hålla detta hemligt ett tag till. Tills det riktigt är skrivet i sten- förhoppningsvis inte min gravsten i marmor. Så ledsen babes.
Men över till något annat:
Idag har jag betat av två The Office avsnitt! Älskar att sitta med min gröttallrik framför televisionen (yes, har ett USB kopplat till Gabbumonens xbox så jag slipper sitta och glo med en dubbelhaka på datorn). Kombinationen komik och rågmjölsgröt (som kanske till och med är snäppet bättre än kornmjöl...?) är outstanding! Jag vet jag vet, "djädrar vad den tjejen snackar gröt!". Men har ni själva smakat?? VA?? Funderar på att eventuellt söka plats som lärling på någon mjölfabrik? Kungsörnen? Vart har de sitt näste?
Sedan har jag jobbat, i ynka två timmar. Sådär 210 kronor tjänade och inte mycket mer. Men jag ska vara glad med det lilla jag får, med tanke på att jag annars skulle ha varit ledig. Cyklade i regnet i motvind. Måste vara första gången jag cyklat på ettans växel längre än två sekunder. Men lyckligtvis:
Hade jag denna ljuvliga halsduk som jag sökt land och rike efter!...eller i alla fall Umeås alla "storslagna" affärer. Allt jag begärde var en mossgrön skapelse, men det verkade nästan omöjligt att hitta min dröm någonstans. Så när jag nästan givit upp hoppet sa min kära vän Lillnea att vi skulle kika på Accent. Och där fann vi varandra! Det var kärlek vi första ögonkastet (citat: bonde söker fru).
Nej, det här är inte ett "tyck om mig"-inlägg där jag kastar ur mig den ena utläggningen om mitt fruktansvärt dåliga sjävförtroende efter det andra. Ett inlägg genomsyrad av självömkan och jämmer där jag hotar med att skära mig med osthyveln och bannar livet.
Nej nej nej, det är inte jag. Jag är en sanningens förespråkerska, och därför säger jag endast, och då menar jag endast, sanningen (utom när farfar frågar om jag pluggat körteori...). Och dagens sanning är att jag är jävligt ful- just nu alltså. Ack vad jag suktar efter lite smink. Snygga kläder. En dusch, eller åtminstone en deodorant. Att borsta håret. Byta strumpor.
Så här är det . Att jag jobbat och knappt sovit något pga. en viss fullmåne som på något mystiskt vis påverkar min sömn. Två faktorer som sett till att jag fått ett slitet utseende. Sedan har jag inte orkat duscha, vilket betyder att hårsprayen från i fredags gjort mitt hår alldeles torrt och frissigt. Och som grädde på moset har jag klämt några oexsisterande finnar, vilket resulterade i att jag nu har ett "kläm-ärr" eller vad man nu ska kalla det, i pannan, ett annat på näsan, och ett på hakan. Ser lite ut som orionsbälte. Tre röda sår på rad. Stiligt. EUHM I DONT THINK SOOOOO?!?!
Ful. Ful. Ful. Men ja ja, har planerat dusch imorgon. Känns ganska lovande. Men är rädd att jag aldrig kommer bli nöjd förrän de där "kläm-ärren" har försvunnit...om de någonsin gör det! GULP! Måste verkligen sluta klämma på saker som inte finns...
Godnatt!
ps.
Denna låt går om och om igen på min ipod (ja ipod, inte iphone..). Älskade den under högstadiet, och nu har vi åter funnit varandra.
ps2. Är ju inte bara kär i låten nu heller, utan även Alex.
Ligger jag här och jäser! Känner mig ungefär i samma tillstånd som Bert Karlsson måste göra efter ett julbord med sju tallrikar. Är mätt. Okristlig mätt. Gjorde tacopaj till middag. Blev ljuvligt gott! Men med tanke på att det var jag som tillagade den var det i och för sig inte alltför överraskande... Mamma hade till och med lyxat till det med att köpa Doritos till (RIP Arch West och de chips du begravdes med. Av chips är du kommen...). Syndigt gott! Är glad att jag spenderat tid på gymmet idag, för med tanke på att jag glufsat i mig berikade kroppkakor är kalorier inte särskilt behövda de närmaste 178 åren. Nåväl, man kan ju inte vara mer än människa och njuta av god mat. Eller chips...eller godis.
Som igår, då jag och Linnea såg En Dag på bio- som faktiskt hade premiär. Du vet, den där kärleksfilmen med vackra Anne Hathaway och absolut bedårande Jim Sturgess. Och visst, den var fin, och romantisk och hade sina stunder med både snyft och skratt samt, överraskande nog: humor! Men ack, i mina ögon var den kanske lite väl förutsägbar. Till och med de scener som skulle ge filmen en ny chockartad vändning var förutsägbara. Javisst, jag gillar romantiskakomedier- men har aldrig varit något större fan av snyftisar som The Notebook- som får mig till kväljningar av allt sjåperi och meshet. Denna film hade dock som sagt en gnutta humor mitt bland allt daltande, pussar och krossade hjärtan. Och trots att Annes brittiska accent var extremt överdriven och tillgjord (har aldrig stött på en enda britt som faktiskt använt ordet "marvelous"), kändes kemin mellan de två huvudkaraktärerna äkta. Därför ger jag den tre av fem...eh...Doritos!
I alla fall.. det jag ville säga var att det igår slukades en hel pizzabuffé, eller pizzor på en buffé, godis (90% choklad. Alltså MINI MARABOUS och MINI TOBLERONE är typ, det bästa som hänt under 2000-talet) samt världens äckligaste kaffe latte, som jag vägrade att dricka , inte ens av artighet, eftersom den var så vidrig.
Nej, nu ska det kletas på lite mascara och se mer film med goda vänner.
Trevlig kväll!
ps. Nej, har inte läst boken. Kanske borde göra det...
Sovmorgon. Fläta. Bleknat munsår. The office. GRÖT. Livet leker med andra ord.
Hejsan!
...skrev jag en gång i ett worddokument - men var tvungen att ändra till Hej! eftersom "uttycket kan ses som för vardagligt".
Börjar jobba klockan fyra. Oerhört skönt med sovmorgon och bara susa runt i ett tomt hus i bara strumplästen (fast utan strumpor), sjunga högt och falsk till randomsånger som Eternal Flame, som man aldrig lyssnar på men som man alltid kan hela texten utantill- utan att någon behöver lida. Har duschat efter dagens promenad och ska nu njuta av några The office avsnitt. Vet att jag skulle gå emot majoriteten och se den brittiska versionen- orginalet det vill säga, men hittade inte första säsongen annat än på Åhléns för 299 kronor... Så den amerikanska versionen får duga, och hittills är jag så nöjd så nöjd.
Jim: Not much what's up with you? Pam: Oh, I can not believe I fell for that. [laughing] Oh, my God. Michael: Ah, ah, ah, what? What? Where's the funny? Give it to me. Jim: Umm, is it me or does it smell like up-dog in here? Michael: What's up-dog? Jim: Nothin' much what's up with you? Michael: Oh, oh, wow! I walked right into that. Oh, that's brilliant!
Michael: Dwight! Hey is it me or does this place smell like up-dog? Dwight: What's up-dog? Michael: Gotcha! [laughing] Oh, God. [low] Crap! Nothin' how ya doing? Dwight: Good. How are you doing? Jim: [mouthing] So close. Michael: [low] Damn it.
HAHAHAH ååh...det är precis min humor. Så, klockrent!
Nähää okej, du förstår inte det roliga. Men skulle du också ha sett avsnittet hade även du kissat på dig av skratt!
Och mitt bland bomblarm, Juholtshetsen och skuldkrisen i europa kommer jag med en god nyhet; Mitt munsår har börjat försvinna!!! Tacka helgonen och moder jord! Ska gå och fira med lite gröt nu. Seya!
Jag vaknade lagom tid, strax innan mitt horribla alarm på mobilen började plinga likt domedagens klockor. Drog mig några sekunder under det mjuka täcket, fick till min lycka se tre nya sms på displayen, tog på mig morgonrocken, tassade nerför trappan med nakna fötter, tvättade ansiktet, ploppade in linserna, tog på mig svarta tights och randiga sockar, ropade till mig Hiro, klädde mig för en promenad i mammas plyschkofta, halsduk och en svart jacka pappa fått från Scania (sexigaste outfiten ever!). På med skorna och hörlurarna- och sedan var det bara iväg.
Under min promenad på en timma genom åkrarna och skogarna här, lyssnade jag självfallet på P3 Populär- Tim Bergling gästade programmet, mer känd som Avicii. Är kanske inget house-fan (alltså musikgenren, inte den bitska, attraherande doktorn) men känner till honom mycket väl. Eller, rättning: Jag känner till hans låtar Levels, Fade into Darkness och Seek Bromance mycket väl - Som alla finns på min "Kalaskul"-lista på Grooveshark (innehållande musik som sätter igång mitt party mood). Mycket intressant intervju med denne yngling! Men tror ni inte att jag blev liiiite besviken när jag nu surfade in på Populärs sida och fick skåda denne musikproducent och dj'n med mina egna ögon! Det är så typiskt! Varför kan folk inte bara se ut som de låter??? Yes, ytliga Sofia har åter talat! I alla fall. Kom hem. Hurtig, hälsosam, kry och något svettig. Tänkte att jag var som tagen ur en Kellogg's special K reklam -utan flingorna då. För, var vore en perfekt dag utan GRÖT?
Jag helt absolut bara äääälskar gröt! Rågmjölsgröt, boveteflingsgröt, mannagryn, grahamsgryn, risgryn- ALLT som kan kokas och bli tjockt och gott. Så just idag kokade jag kornmjölsgröt med vetekli. Lite hemmagjord äppelmos och iskall mjölk- och voila! Världens godaste frukost, bättre än Best Westerns frukostbuffé.
Och så lite korsord på det så är jag redo för att jobba halv två...Även om jag är lite segsliten när det kommer till ordförråd vid frukosttid (brunchtid what so ever!).
I nuläget är jag kapabel till att mordhota och smörja in mig själv i jungfruolja
Seriöst. Funderar på att plundra Apoteket. Hota apotekarna i sina långa vita rockar och kantiga glasögon med svarta bågar med en skalpell tryckta mot strupen. Jag kommer stirra stint på dem, låta dem känna det kalla bladet trycka mot deras pulsåder som pumpar likt en rädd och vilsen hares, och sedan väsa: "Se på mig!! Ser du?!" Tvinga dem att se på mitt groteska munsår och där efter skrika "Jag är ett monster! Ett jävla monster! Gör någonting åt det...NU!" Och apotekaren kommer livrädd nicka gång på gång och med darrande röst säga "Ja..ja..jaa..ja-a-g kan hjäl-lp-lp-a". Och då kommer jag släppa stackarn ur mitt grepp, skratta och säga "Bra!" samtidigt som jag plockar bort gamla matrester mellan tänderna med skalpellen.
Fast nu har jag ingen skalpell. Eller sånt där snaggat hår som jag förväntar mig att brottslingar har. Eller ens förmågan att hitta en annan människas puls. Men ett groteskt munsår, det har jag däremot! I nuläget känns det som att det bara blir större och större. Snart kommer jag bara vara ett stort vandrande munsår. "Hej Sofia..nej menar Munsåret!" kommer folk att säga. Jag kommer stå i tjock stil i Gula Sidorna. Man kommer kunna finna mig med GPS. Cirkus Cirkör kommer febrilt ringa mig i hopp om ett kontrakt. Obama kommer hålla ett hyllande tal för amerikanerna som må vara tjocka, men inte alls munsåriga. Och jag kommer snyftande smeta på mer och med salvor, utan att det gör någon verkan.
Mamma sa att jag skulle kladda på olivolja. Olivolja är tydligen bra för allt. Litar dock inte fullt ut på denna Olivträdets gåva. Eller kanske mamma egentligen. Under min ungdom hade jag väldigt fett hår. Det hängde i stripor och jag kände en viss själsfrändskap till Professor Snape av någon anledning. Så en dag sa mamma att jag skulle massera in olivolja i håret. Och eftersom jag liksom många andra ser upp till min mor lydde jag hennes råd och det hela slutade med att mitt hår inte bara blev ännu oljigare- det skiftade nästan i mossgrönt och stank oliver. Men, det kan ju vara värt ett försök.
Nu ska jag och mitt munsår se klart matchen! GO SCHWEDEN! FRISKT HUMÖR! SKJORTAN HÄNGER UTANFÖR
Alltså är jag smartast eller vad? Klipsk! Sådant snille! Bara, så helt outgrundligt klok och begåvad! Ursäkta narcissismen men jag är så överväldigad över min revolutionerande upptäckt! Eller upptäckt och upptäckt...snarare skapande idé! Som jag nu vill dela med mig, eftersom jag känner för att vara snäll idag (samt i hopp om att någon ska nominera mig till Svenska Hjältar 2012!),
Vem blir inte rent av förbaskad som simpel dödlig människa utan Spotify Premium, då man måste tvingas lyssna på den ena reklamen efter den andra i samband med sin favoritmusik? Det förstör ju själva njutningen att behöva uthärda en minuts skitsnack för att något extremt töntigt "rock band" vill promota sina Pink covers! Så, därför, likt Newton där han satt under äppelträdet, kom jag på (utan att få något äpple i huvudet dock) att:
Om jag har uppe en spelingslista på Grooveshark samtidigt som jag lyssnar på Spotify, slår jag bara över dit då den nedrans reklamen börjar. Sänker volymen så mycket som imbecillerna tillåter innan programmet pausas och låter allt babbel om att jag borde- haft -Spotify -Premium -så- jag- slipper -all -reklam, drunkna under ljudet av...TOVE STYRKE.
Hon är inte okej! JAG VET!.Men hon har förhäxat mig med en form av hatkärlek!! Jag stör mig fruktansvärt på henne som person, men på någotvis (tack vare p3- de lymlarna!) kan jag inte låta bli att svänga med armarna när hon spelas. Fan...
Någon som vill köpa lite vackra ting ur min garderob?
Att jag lever med en ständig oro över min ekonomi är knappast någon nyhet. Min ängslan över framtidens oundvikliga kostnader verkar evinnerliga. Varje gång jag öppnar (river upp) kvuvertet från Telia- innehållande min telefonräkning, är jag nästan i behov av en såndär hjärtstartare som det snackas om i Hjärt-Lungfondens reklamkampanj (med han läskiga mannen som riktigt ser ut att svettas ihjäl i sin ljusblå skjorta så att man nästan tror att han ska få hjärtstopp där mitt under inspelningen. Han gör mig nervös!). Och bortskämd som jag är, bor hemma utan att betala ett öre trots att jag är myndig sedan snart tre år tillbaka, vill jag att mina päron ska betala för ytterligare några körlektioner. Och varför inte halkbanan och riskettan när jag liks är igång?
Inte kan jag skylla på alla ohederliga, snyltande politiker som tex. Håkan Juholt som i nuläget uppmärksammas i sin lilla bidragsfusk-skandal, när jag förmodligen skulle gjort likadant? Skattefuskat och låtit invånarna i Vännäs Kommun betala för mina orange och rosa badbomber till jacuzzin. Tjuvaktig och snål som jag är!... Lyckligtvis, för er då, har jag inga som helst planer på att bli politiker -klädd i kläder man kan hitta i Året runt och Hemmets Journals "mode"sidor.
Blir dock lite smått irriterad på folk som med låtsats intresse ska hålla på och uttrycka sig i sådant som de inte har någon aning om. Såna som inte kan komma med något bättre än "Det är ju hemskt" och "Ska det vara såhär?! Jag blir så arg!" när de kommenterar situationen. Jag gnäggar av skratt när jag hör deras tafatta försök att visa sig bildade. Men nåväl, det är en annan histora...
Poängen med detta inlägg var att informera att jag härmed börjat att auktionera mina gamla kläder jag tror är av värde, på tradera (okej inte GAMLA, men använda). Som denna finfina sjömansklänning jag suktade efter en gång i tiden, men som nu inte alls klär min personlighet längre. Olyckligt nog.
Här hittar ni den om ni är intresserad. (Ja jag ni:ade dig precis)
Sometimes it lasts in love, but sometimes it hurts instead
Vet inte vad jag ska skriva. Vilka bokstäver jag ska använda för att fånga ert intresse. Mitt intresse. Vet inte hur jag ska uttrycka mig för att skapa någon form av känsla. Vad jag ska förmedla med ord. Så att vi alla kan dra lite på munnen och sedan känna oss nöjda.
Men jag är så trött. Och tom i huvudet. Har kanske jobbat för mycket. Ätit för mycket marängswiss (som jag fortfarande inte vet hur man uttalar. Swizz? Swisch?) och dagdrömt om blivande äkta män som arbetar som snickare. Varför som just snickare? Jo för att: A) De är fruktansvärt heta i sina åtsittande arbetströjor som avslöjar att kroppen inunder är mycket tilltalande och välbyggd tack vare allt arbete. Genuina muskler man endast får genom att lyfta bräder och ha spikar i munnen. B) Jag slipper lägga ut pengar på dyra hantverkare när jag vill renovera badrummet C) Jag får äntligen en bra anledning till att håna och avsky tönten Martin Timell än mer, eftersom min karl kommer vara betyyyydligt bättre. Och händigare!
Det enda jag vet att jag ska göra är att duscha. Och det jag vill lyssna på är den här låten. För den är så fin. Och jag struntar i att det är jag och mix megapol-fansen, idoldeltagare på 16 bast och blivande idolauditionsökare som tycker om den , och att det är mycket häftigare att lyssna på A tribe called quest. Men serious, jag får rysningar av henne. Blundar och sjunger med. Spretar med fingrarna och knyter den sedan, sådär i äkta jag-menar-verkligen-det-jag-sjunger-inlevelse. Hennes röst liksom omfamnar min torftliga själ med den mjukaste rörelse. Och när hennes röst darrar, då skälver hela min kropp. Asch vad den är fin! Men det sa jag ju redan.
Sitter här och myser med min gamle vän Munsåret såhär på nattkvisten. Riktigt känner hur det sprakar runt hela truten. Från mungipa till mungipa sticker den obarmhärtiga smärtan. Så puttrigt! Bara jag och Munsåret, min återkommande vinterpolare, som förmoldigen kommer stanna tills tussialgon trängt sig upp genom grusblandad snö. Kan en lördag bli bättre? Jag behöver varken läppstift eller botox. Min minimala mun är nu nästan dubbelt så stor och liksom vackert blossande hallonröd. Åt lite salta jordnötter vilket förvärrade, nej menar förskööönade, situationen än mer (måste ju fortsätta spela på ironin).
Ja. Nu kanske ni är ute och dansar och har er. Medan jag och Munsåret rättar en kompis spanskauppgift och chattar med resekompisar på facebook. Men, jag var faktiskt ute igår. Och hade väldigt kul dessutom! Bortsett från att jag gjorde misstaget att ge bartendern fria händer. Sådant slutar alltid i katastrof! Vart är bartenders som Tom Cruise i Cocktail? Sånna där som jonglerar med flaskor och blandar drinkar bakom ryggen med förbundna ögon? Som en gång när jag bad om en mojito.
Har i hela mitt liv trott att Simmarna i The Sims nobbat mig med en usel och fullt genomskådlig lögn när jag ringt dem för att höra om de kanske vill träffas och spela biljard eller bada jacuzzi och de svarat "Jag tror brevbäraren kommer över på middag!" och sedan lagt på. Men nu, nu vet jag att brevbäraren faktiskt kom över på middag. För vem skulle kunna neka ett sådant angenämt och högtidligt besök? Att få ha äran att självaste Brevbäraren skall komma över på en bit mat! Viktigare personer får man leta efter! Glöm vår värdelöse monark och Zorro! Aldrig någonsin har Brevbäraren varit större i mina ögon.
Mamma kom precis hem, med en massa kassar från Ica fyllda av kött - barbariska som vi är (Meat is not murder- its FOOD!) samt dagens POST. Så som jag fånlog när hon räckte mig ett paket med massa töntig text på ("clothes to fall in love with passion for fashion"..makes sence?) samt ett vitt kuvert adresserad i mitt namn bakom såndär plast.
Kuvertet innehåller min ytterst konfidentiella eventuella framtid.
Paketet innehöll dessa skor signerade Cheap Monday:
Absolut älskar dem.
Mammas yttrande gällande skorna "Oj vilka snygga! Förut var det bara handikappade som gick i sådana där skor."
...Kommer förmodligen att tacka nej om jag nu skulle bli antagen. Men det skadar ju inte att söka. Bara för att. Bara för att jag en dag vill. Även om den dagen inte kommer riktigt än. På ett tag. Kanske om något år...Eller två. Innan jag fyllt tjugofem låter bra. Fast då kanske jag har glömt allt? Som hur man skriver essäer och smörar för lärare.
Men denna väntan, den är värd risken.
ps. Ska se Get him to the greek nu. Smaska lite havrefras och blåbärssylt och sedan mysa med tanken att jag kunde varit den blyge, försiktige och absolut bedårande gotländske bonden Fredriks fru. Även om jag ibland skulle få för mig att jag begår ett hemskt brott (pedofili). För jag är ju bara helt oemotståndlig och bra mycket bättre än de tafatta tjejerna (för att inte tala om deras bristande utseenden) som han "bjuder in" till sin gård. Jag säger bara en sak: IT COULD HAVE BEEN ME!!!.. ds.
Helt plötsligt känns livet ganska bra. Trots det faktum att jag svikit en vän och att jag börjat bita på naglarna igen. Jag har nämligen insett att mina ekonomiskaproblem egentligen inte alls är problem. Det är Bonde söker fru på fyran idag klockan tjugo. Ett par skor från Nelly är på ingång och de där tio kilona jag gått upp under resan har sjunkit till mer än hälften.
All denna välgång hänger dock på ett mejl, som jag hoppas kommer anlända mycket snart. Och när det väl har kommit så är möjligheterna om en mycket ljus, lycklig och spännande framtid, ganska stora. Sitter därför som på nålar och spanar min inkorg på hotmail stup i kvarten.
Idag bakade jag filmuffins på jobbet. De blev så hemskt goda att jag ska göra dem hemma någon dag när jag har tid övers (typ ganska ofta). Vi doppade kanske teskedarna några gånger för ofta i bunken med den ljuvligt krämiga smeten, sådär ofta att man var tvungen att trycka ner den färdiggräddade muffin(sen??) i halsen och sedan svälja hårt. Mitt hår blev kallad Älgbrunt och det skrattades en massa.
Förstår inte att simpla vardagar kan vara så sorglöst fina ibland.
En gigantisk bild på moster Sofia och lille frank. Fniss...
Glädje, solsken och annat gott under en helg i Helsingfors
Så... Bilder! I massor! Som jag nu delar med mig.
Kändes hur bra som helst allt lämna verkligheten, ändock för en kort stund, och åka på en liten minisemester. Och till Helsingfors av alla ställen! Otippat, sådär att jag själv blev förvånad över att jag faktiskt bokade flygbiljetterna. Så...varför denna stad och inte Paris, Milano eller Wien? Jo, jag var praktiskt taget desperat på att åka bort. Det kliade liksom i tårna som var fruktansvärt less på svenskmark. Så jag skickade ett meddelande till min vän Eero- min finska-helsingfors vän i hopp om att jag kunde komma på besök. Till svar fick jag ett rungande JA.
Bakgrundsfakta
Jag och Eero träffades på en av mina favoritställen på jorden, Sugar Beach i Filippinerna. Han liksom jag flyttade in i strandens enda dorm room (som praktiskt taget var som att sova utomhus) och hamnade på madrassen bredvid min. Vi pratade och blev på kort tid goda vänner (gud vad det här låter töntigt!). Tillsammans med två engelska tjejer och några tyskar som ljög om att de var piloter för det tyska luftfartsverket, samt en svensk livssnjutare på 45+ vid namn Mats, spatserade vi (krålade) igenom öns djungel till öbornas festival. Där spelades Waka Waka stup i kvarten till filippinernas önskan och vi hade askul.
Senare kom en annan finsk, eller ja, finska till den söta stranden- Katja. Gladare person får man ju leta efter. Stort Ola Salo- fan och porlande skratt.
Efter en dag i Stockholm åkte jag då till Arlanda, och efter så kort tid som fyrtiofem minuter, var jag i Finland.
Ärligt, jag hade endel fördomar -ganska dumma fördomar i sanningens namn- om Finland och finnar. Men ack! Tänk så inskränkt man kan vara! Som innan Elizabeth upptäcker vilken drömkarl Mr. Darcy är.
Nu älskar jag Helsingfors. Skulle flytta dit om jag bara kunde mer finska (Nej, jag försökte trots att det kändes oerhört arrogant, att fråga om de kunde prata svenska. ALLA svarade att de varit lata i skolan). Arktitekturen! De trevliga, snygga (!) stadsborna! Havet! Den alkoholpåverkade oblygheten! Kulturen! Praktfullheten staden utsrålar! Misären den stått ut! Ja, jag absolut Ä L S K A R Helsinki.
Stadens lilla tunnelbanerutt.
Helsingfors domkyrka.
Tidigare i veckan hade det slagits ett rekord värdig Guinnes Rekordbok, där varje trappsteg täckts av vackra virkade filtar i prunkande färger.
Alexandersgatan.
Shoppingen var dock inte så utmärkande, med tanke på att exakt samma affärer finns i Sverige. Ja, ni kan se både Monki och Weekday på bilden (Jag har tyvärr inte råd med Marimekko).
Praktfulla höstfärger på Sveaborg, Suomenlinna
Det är ingen myt. När finskar dricker, dricker de verkligen. Och så tål de fyrdubbelt mer än vad en vanlig dödlig människa gör. Jag fick testa på något som kan översättas till "Jump into emptiness". En shot- med hälften Mintu, Hälften Jägermeister. Ja. Behövs det sägas något mer?
Eero skämde bort mig totalt. Bjöd på allt och visa mig varje litet skrymsle av Helsingfors.
Och vi åt brunch med Katja- så länge att det nästan hann bli middagsdags. Det pratades gamla resminnen, blivande resor och allt däremellan.
Som ni har väntat! Vankat av och an i hopp om ett livstecken- och här har ni mig! I egen hög person! (Jag måste sluta göra utropstecken). Bara sådär jättetrött, men annars känns läget stabilt. Har suttit på en buss i sådär tio timmar, så ni förstår kanske. Tycker dock inte alls långa bussresor är så hemska som alla verkar fasa över. Jag menar; Man får trycka i sig hur mycket godis som helst utan att verka glupsk. Man slipper röra på sig. Det är okej att grymta till när någon "granne" gör något som stör- som att tända lampan eller ständigt kila in på toaletten. Man får sova och ha det ghött och så kan man snacka lite skit med personen bredvid - om den verkar reko det vill säga. MYSIGT!
Jag växlade mellan att dricka min ramlösa granatäpple, läsa min underbara bok Är det någon där- som får mig att gurgla av skratt, sova och smaska marabourader. Så inte klagade jag inte.
Är dock för trött för att i nuläget gå in på detaljer om min resa i landet i öst. Det kommer imorgon. Snarkar nästan redan. Hejdå!
